Alla hatar en hybrid

6. "Kan vi ta det imorgon?"

I fönstret sitter en tjej med Lukes huvud i knät. Hennes blåa ögon glittrar i månljuset och jag känner mig helt tagen. Jag knackar på dörren och hon tar snabbt upp en kniv och tittar mot dörren. "Vad gör en som som du här?" Hon tittar på mig och tittar sedan varmt ner på min bror. "Han ville inte att jag skulle gå så jag stannade" förklarar hon simpelt och hennes röst helade mina öron från dagens event. "Det förklarar inte vad du gör här? Eller?" Hon skrattar lågt "Han ville att jag skulle komma" hon tittar upp på månen och börjar sjunga på ett främande språk. Det lät nästan som ord men ändå så simpla ord att de kunde bli misstagna för nynnande. Hennes långa vit/blåa hår skimrar i månens sken och jag bara står där och gapar av den vackra synen. Hon pussar min bror på pannan och öppnar fönstret. Lägger ifrån sig honom och hoppar. Hon kommer ju dö från det fallet! Just när jag tänkte det så kom hon upp igen med stora vita vingar och flög sedan mot skogen. Luke vaknar och ser sig omkring "Vart är hon?" Säger han sömnigt och gäspar "Vem var hon?!" Frågar jag upprört och Romio kommer in i rummet "Du menar Katelyn? Hon värkar ha stuckit, sorry brorsan" han rycker på axlarna och går fram till fönstret och luktar ut i den friska luften. "Hon luktar så himla gott". "Jag håller med" mumlar jag och Romio tittar på mig med en rynka mellan ögonen.

Jag går in på mitt rum och tar av mig tröjan. Hon var så kort men ändå så vacker och attraktiv. Jag lägger mig ner i den mjuka sängen och drar upp det varma täcket mot kinden. Jag har alldrig varit bra på att varken förstå eller prata med tjejer men enligt mig så hade vi en hyfsad konversation. Jag suckar tungt och blundar men kan inte somna. Tänk om hon gjorde något mot Luke? Men han verkade tycka om henne så jag tror inte det. Jag tar teckningen som antagligen inte var Lukes och la den under kudden. Jag tar upp den och tittar på den. I hörnet finns en liten signatur, det står 'Din K' vadå min? Jaja, det måste vara den där Karelyns. Mina ögonlock blir tyngre och jag svävar lätt in i drömmarnas värld.

Katelyns perspektiv

Jag kommer in och de som är uppe stirrar på mig. Jag suckar jag faller ner på golvet. Att man kan bli så trött genom att leka med ett barn. Antar att jag inte har tränat upp de musklerna. Shade springer fram och sätter armarna runt mig men när han märker alla mina vapen så slänger han iväg de och frågar "VAR HAR DU VARIT HELA JÄVLA DAN?!"  "Kan vi ta det imorgon?" Säger jag och somnar i hans armar.

Jag vaknar i en säng med ett par armar runt min midja. Som tur är har jag fortfarande på mig mina kläder. Jag tittar bakot och ser Shades ansikte. Han andas tungt och hans nästan svarta hår hänger över hans ena öga. Först nu märker jag att han inte har någon tröja på sig. Jag vänder mig i hans gräpp och snärter till honom i panna. Han blinkar några gånger och jag höjer på ögonbrynen. "Jag var och ritade med den minsta prinsen i hans rum men jag mötte såklart alla tre" säger jag och rycker på axlarna. "Varför dödade du dem inte?!" Fräser han upprört och jag drar med pekfingret över hans läppar. "För det är inte deras fel, eller hur?" Han skakar på huvudet och jag tar bort mitt finger. Jag burrar in ansiktet i hans röst och han stelnar till. Det blir faksigt obekvämt så jag drar av mig byxorna. Han bara stirrar på mig och jag suck, slänger bort byxorna och lägger åter igen huvudet mot hans bröst. "Jag borde gå upp till nattpass" mumlar Shade och först då märker jag att det fortfarande är kväll. Det är så mörkt i rummet så att jag nästan börjar darra. Han sätter sig upp och tittar ner på mig. Jag håller hårt i hans arm och jag ser ut som om jag har sätt ett spöke. Han lossar på min hand och reser sig upp, tar på sig en tröja och tar svärdet. När han håller på att gå ut ur rummet teleporterar jag mig så att jag står presis utanför rummet. När han går ut är han nära att snubbla över mig. Jag drar tillbaka honom till sängen och lägger mig ner. Jag drar ner honom och trycker ansiktet mot hans bröst samtidigt som jag börjar bli lugnare. Hans kroppsvärme fyller mig och jag njuter av stunden. "Mår du bra, Katelyn?" Viskar han försiktigt i mitt öra och en tår rinner nerför min kind. "Lämna mig inte ensam" snyftar jag och kramar hårdare om honom.