under the tree | foscar

fjorton | oroväckande tyst

Vi gick ut och passerade vår skola, Oscar hade dragit upp luvan på hoodien han lånat av mig. Ingen såg att det var han, så han var skyddad. Jag ville inte låta någon skada honom.

Men när vi kom till vår glänta stod någon där redan, och Oscar tvärstannade. Han backade långsamt.
"F-felix", viskade han skakigt. "Det är han, det är Ogge."
"Stanna där Oscar", beordrade jag och släppte motvilligt taget om hans hand.
Sedan gick jag långsamt fram mot den svartklädda gestalten, så kraftig men dock lite kortare än mig.
"Ogge Molander", yttrade jag kallt, försökte att inte låta hatet spricka ut.
"Felix Sandman, eller hur?" skrockade han mörkt till svar.

Det var något med hans överlägsenhet som fick mig att brinna inombords, jag kunde inte hantera det. Så hag gav honom en rak höger, nitade honom och såg honom falla ner på marken med händerna över sitt ansikte, just där jag hade träffat honom.
"Fuck", morrade han högt och ställde sig hastigt upp.
Han hade fått näsblod och det skulle inte förvåna mig om jag hade brytit hans näsben.
Han knuffade mig plötsligt bakåt, och jag knuffade tillbaka, och då var det som om hans spärr släpptes.
Han kastade sig på mig och brottade ner mig på marken, matade mig med slag över hela min överkropp, samtidigt som han med andra handen gång på gång slog till mig över käken. Jag började känna blodsmak i munnen, orkade inte längre kämpa emot.

Han ställde sig långsamt upp och trots att jag blundade och inte kunde se så visste jag att han stirrade på mig med ett nöjt flin på läpparna. Jag kände det på mig.
Smärtan dunkade på i hela min kropp men jag försökte trots det att ställa mig upp. Ogge, som tydligen inte var färdig än, sparkade till mig hårt precis vid revbenen och all min luft pumpades ur mig.

Jag kunde höra fotsteg, lugna fotsteg. Var det Ogge som gick? Vart var Oscar? Sedan hördes en dov duns och ett lågt smärtsamt läte.
Mycket långsamt öppnade jag ögonen och såg Oscar komma springandes. Hans ögon var rödsprängda av gråt men han gjorde sitt bästa för att inte hetsa upp sig alltför mycket.
"O-oscar", viskade jag hest, men han hyschade mig snabbt.
Försiktigt satte han sig i skräddarsits lutad mot trädet, eftersom att det var så nära mig, och drog mig sedan nära honom så mjukt han kunde. Jag lutade huvudet i hans knä och slöt ögonen igen.

"Han är borta nu Felix", mumlade han.
"V-vad hände?" frågade jag lågt tillbaka, men jag hann inte höra hans svar innan allt svartnade framför mina ögon och alla ljud försvann. Det blev tyst.

Oroväckande tyst.

*

Oj.

Hur mår ni idag? Är allt bra?

Själv vill jag typ slå någon, är så jävla förbannad. Prata inte med mig tack.

Men hörni, ha det bäst så återkommer jag med ett nytt kapitel snart. <3