under the tree | foscar

tre | godnatt, oscar

Mitt hjärta stannade för ett ögonblick. Psykolog? Nej, jag var inte psykiskt sjuk, glöm det. Jag behövde inte prata med någon. Desperat skakade jag på huvudet.
"Nej, nej", hasplade jag ur mig. "Det behövs verkligen inte."
Jag kände hur tårarna började trycka på igen, och jag var tvungen att stoppa det på något sätt. Och när hon envist fortsatte prata så tog jag tillfället i akt.
"Felix, jag vet att du behö-"
"Nej!" skrek jag. "Jag behöver inte hjälp! Särskilt inte av en främmande 50-åring som ska anteckna vartenda ord jag säger, jag är så trö-"
"Felix", väste hon bestämt och avbröt mig. "Du behöver visst hjälp!"
Jag ställde mig upp och välte min bänk framåt innan jag kastade min stol genom rummet för att sedan gå ut. Tårarna rann återigen och jag svor tyst för mig själv, började springa mot utgången. Jag kunde inte vara kvar.

Jag sjönk ner mot trädstammen och vände blicken upp mot himlen. Idag var det inga moln alls till skillnad från gårdagen. Jag vände blicken mot skogen igen, pratade rätt ut till intet.
"Oscar", mumlade jag och drog en hand genom mitt hår. "Snälla kom tillbaka. De tänker skicka mig till en psykolog, Oscar, snälla, låt inte det hända."
Jag brast ut i gråt igen, och brydde mig inte om att vara tyst. Här ute kunde ingen höra mig ändå.
"S-snälla Oscar", viskade jag. "J-jag vill inte m-mer, snälla kom h-hem. S-snälla."

Jag slöt ögonen och la mig ner på det svala gräset. Trots att jag blundade kände jag solstrålarna blända mig. Frenetiskt drog jag i några grässtrån och knöt händerna, såg mina knogar vitna på grund av mitt krampgrepp.
"Oscar", mumlade jag hest.

Jag tappade tidsuppfattningen när jag låg där, men jag brydde mig inte om det heller. Jag kunde ligga där hur länge som helst, vänta på honom. Min pojkvän, min Oscar.
Vi var aldrig officiella, vi hade alltid hållt oss bakom stängda dörrar. Det var mitt fel, för att jag inte ville komma ut. Jag hade ingen aning om hur folk skulle reagera och helt ärligt vågade jag inte ta risken. Men nu skulle jag göra vad som helst för att få tillbaka honom, jag skulle visa för alla att han var min. Bara han kom tillbaka.

När jag, samma kväll, låg i min säng och försökte sova så kunde jag inte sluta tänka på det min lärare sa. Jag kontaktar en psykolog till dig. Jag ville verkligen inte gå till en psykolog, bara tanken gav mig ångest.

"Oscar", viskade jag ut i mörkret. "Jag älskar dig så extremt mycket, och jag saknar dig. Förlåt för att jag inte är vad du vill ha, förlåt om det är mitt fel att du är borta. Fan Oscar, jag kommer ut som gay om du vill. Bara du kommer tillbaka. Jag vill inte ge upp mina drömmar om en framtid med dig. Vi är så unga, men jag är redo. Jag älskar dig och jag vill visa det. Inte bara för dig, utan för hela Stockholm, hela världen kan få veta. Oscar, du är mitt allt. Godnatt baby."
Sedan somnade jag av ren utmattning, för att jag inte orkade hålla ögonen öppna.

*

Yep, lite tråkigt kanske men ni får leva med det nu. Stay active, det kommer hända mer snart, promise!

Jag mår lite bättre nu än när jag vaknade, wihooo! Men jag har sjukt ont i halsen :(

Jättekul att ni läser föressten, så kul att det går så fort för mig att få läsare helt plötsligt... Jag har haft en del noveller innan denna som jag raderat för att den är så seg, men nu när jag har lite läsare så får jag mer motivation till att skriva :)

Jag ska försöka skriva någon mer del nu, kanske kommer upp ikväll eller så. Ha det bäst <3