När löven faller, en kärleksroman

~1~

Kära Dagbok, hjälp mig-
Det är inte sant. Det får verkligen inte, inte, inte vara sant! För om Rebecka skulle vara död, då finns jag inte mer. Utan henne kan jag inte leva. Så enkelt är det. Vi är två brickor i ett spel där man inte kan fortsätta spela om den ena brickan försvinner. Vi har delat allt och inget. Därför får det inte vara sant! För utan Rebecka kan jag inte leva.
//Melinda

Det har gått två veckor nu sen jag skrev det där i min dagbok. Då hade jag inte tagit in det, det blev för mycket, för overkligt. Nu vet jag. Rebecka är död och kommer aldrig att komma tillbaka till oss. Hon var en utav mina bästa vänner och hade alltid varit det, ända sen vi möttes för så länge sen. 17 år sedan skulle det ha varit nu i höst.
De sista två veckorna efter att vi fått beskedet har jag bara varit hemma. Jag har gått ut, frågat kompisarna vad vi har i läxa och gjort det hemifrån. Men inte gått till skolan, det hade varit för tomt. Överallt hade hon funnits, hennes nu tömda skåp, hennes mappar, uppsatser, platserna i skolan där vi pratat skit, skrattat och gråtit hade känts så tomma.
Men imorgon är det söndag och jag ska upp till skolan ändå till internatet, jag har mina andra vänner också. Jag måste tänka på dem och min familj.

Bzzzzz
Bzzzzz
Bzzzzz
På fjärde signalen slår jag av mobillarmet. Jag suckar men stiger upp. Jag hör mamma och pappa nere i köket. Jag har fyra syskon också, så vi är en riktigt stor men härlig familj. Även om mina syskon ibland driver mig till vanvett! Jag masar mig ner till köket i pyjamas och sätter mig vid bordet där Alfred och Anna sitter och äter frukost. Jag äter under tystnad samtidigt som jag läser en bok, "Vinden från öster" heter den. Den ingår i en bokserie som heter "isfolket" och de är bland de bästa böcker jag läst. Jag har fått låna dem av min kompis Sanna.
Sanna har tre syskon som hon också tycker kan vara rätt jobbiga så vi har kommit överens om att det är skönt att ha fyllt 17, nu slipper man ju dem lite mer och på veckorna har ju jag flyttat hemifrån.

Jag sitter med min kompis Ellen i bilen, vi går på ett naturbruksgymnasium utanför Jönköping och vi bor på internatet där med våra andra vänner. Det är så gudomligt skönt att ha Ellen där nu så att jag slipper gå helt själv upp till vårt internathus.

Nästa dag sitter jag och kollar ner i min mat. Korv Stroganoff, det äckligaste som finns. Mina kompisar är lika tysta, Rebecka fattas oss vid bordet. Ingen vet hur man gör. Ska man storgråta, prata på som vanligt eller bara låtsas som ingenting. Ingen vet som sagt så vi fortsätter med vår tysta lek. Jag tittar upp. Världen stannar. Vid bordet framför mig sitter en kille med de vackraste ögonen jag har sett. Slamret i matsalen, ljudet av stolar och bestick mot tallrikar, allt blir dödstyst, och jag vet att nu är jag fångad av hans tröstande, skogsgröna ögon.