När löven faller, en kärleksroman

~7~

15 år senare-

Jag står i köket och tittar ut på snön som faller där ute. Inifrån vardagsrummet hör jag barnens glada skratt när de busar med morfar och min man, Karl. Det är julafton och jag har precis diskat upp efter julmiddagen tillsammans med svärmor. Nu gick hon dock ut till de andra medan jag skulle torka av sista tallriken. Det är lätt att hamna i tankar när man är ensam och snön faller så lugnt, så lugnt där utanför fönstret.

Jag tänker på Ludwig. Det blev aldrig vi ändå, jag kommer ihåg att jag trodde det då, att det skulle bli vi menar jag. Men så gled vi isär, vi var för olika trots allt. Men man måste ändå säga att han var mig den största trösten efter Rebecka, min gamla kompis död. Utan honom hade jag nog inte varit där jag är idag. Vi blev aldrig osams, det hela gick väldigt lätt, när vi bestämde att vi bara skulle vara vänner. Vi kände nog båda att det bara var en ungdomsförälskelse.
Men vänner var vi ett bra tag, vi sågs ibland och hade lika trevligt som förr, även om kärlekens glöd hade försvunnit. Men nu var det några år sedan sist jag träffade honom. Jag har hört att han har en egen familj nu sedan flera år, en fru som jag själv vet vem det är. Hon är jättetrevlig och jag är glad för hans skull.

Men ibland har jag funderat, jag har ju såklart Karl och mina underbara små flickor som jag älskar över allt annat här på jorden. Men ändå så har jag tänkt ibland. Om det fortfarande skulle varit Ludwig och jag. Jag undrar vad han gör nu. Om han någonsin funderar på mig.
-Melinda

Frugan är ute och plockar fram gröten tillsammans med morsan. Jag är glad över alla de fina presenterna vi fått till vår lille nyfödde son Vilgot. Det är lätt att nu såhär fram på julaftonskvällen, att man kan falla i tankar när snön lägger sig därute. Dagbok har jag ju inte skrivit på tjugo år tror jag, det var ju ändå rätt kul att man gjorde det. Jag kom ihåg att jag hittade några gamla pärmar från gymnasietiden för några år sedan, då vi skulle ta över gården och vi rotade ur alla lådor för att kunna packa flyttlass. Då hittade jag dem. Men ibland har man ju funderat, jag har ju Stina nu såklart och mina underbara rackarungar som jag älskar över allt annat här på jorden. Men ändå så har jag ju tänkt ibland. Om det fortfarande skulle varit Melinda och jag. Jag undrar vad hon gör nu. Om hon någonsin funderar på mig. Nåja nu får jag väl gå ut i köket och hjälpa till.
-Ludwig

Ett stort tack till alla mina underbara läsare som har uppmärksammat den här berättelsen! Just nu har 108 stycken läst den och jag har fått 20 rösningar! Är superglad! Hoppas ni har tyckt om vad ni har läst, om en dock lite sorglig ungdomsförälskelse. Jag vill också tacka mina vänner som peppat mig till att publicera.
//Sanna❤️