freak // foscar

0.4

Jag slår mig utmattat ner på caféet efter att ha sökt jobb hela dagen. De vanliga grupperna av människor är här och jag sveper snabbt med blicken över dem. Hela den här byn har en gemensam rutin. På bara en vecka har jag räknat ut vilka personer som umgås och vart de befinner sig vid olika tidpunkter av dygnet.

Det är även uppenbart att jag kommer vara nykomlingen tills det händer något nytt som befolkningen kan spekulera över. Men jag ska inte klaga, för även om folk undviker mig och uppenbart inte accepterar mig så är jag inte hatad. Jag får inte gå igenom hälften av grejerna som killen vars namn jag ännu inte uppfattat namnet på, freaket som de kallar honom.

Han är även den enda som inte följer rutinen, som jag inte kan räkna ut vart han kommer befinna sig eller vad han gör om dagarna. För de korta glimtarna jag faktiskt ser honom så befinner han sig alltid på olika platser och gör olika saker. Han är alltid ensam, liksom även om han är omringad av folk så är han ändå alltid ensam. Som att han är ensam i själen.

Och jag har aldrig varit blyg, har aldrig haft svårt att ta kontakt med folk. Men med honom är det som att jag spräcker hans bubbla om jag kommer för nära, att jag förstör hans egna form av verklighet genom att störa från utsidan. Och det känns som att hans egna form av verklighet är det som gör att han orkar.

Men just idag är det inte jag som upptäcker honom först, när jag lyfter blicken så stirrar jag för första gången rakt in i hans gröna ögon och inser att han iakttar mig.

Jag varken vågar eller vill titta bort för det är som att jag tror att han ska försvinna när jag blinkar. När han slutligen reser sig upp så är det inte för att vända mig ryggen, istället stirrar han menande på mig innan han går mot dörren och väl där stannar han upp med handen på handtaget som att se om jag följer efter.

Och givetvis tar jag min chans och följer efter honom.