Miss Gracie

Kapitel 20

Långsamt öppnade jag dörren in till lägenheten. Det var mörkt och det var ett tyst hulkande från köket. Jag klädde av mig den svarta jackan och de vita skorna och ställde de på sin plats. Jag gick försiktigt in köket. I det mörka, dunkla köket satt mamma och hulkade. Bredvid henne stod en grön vinflaska.

"Mamma?" Hon tittade frågandes upp, men mötte inte mina ögon. De senaste månaderna hade hon glömt att hämta mig på fritids, och när jag har kommit hem har det alltid stått en tom vinflaska bredvid henne. Hon har blivit konstig, sluddrar på ord och darrar med händerna. Jag förstår inte vad som har hänt med min glada mamma. Det ända jag vill är att pappa ska komma tillbaka och ta hand om henne.

"Mamma?" Jag började bli orolig. Hon satt på den vita stolen och vinglade plötsligt till. Jag sprang fram mot henne och fångade henne i mina armar. Hon låg helt stilla. Jag skakade om henne och en saltig tår rullade nerför min kind och landade på mammas mage. Hennes läppar övergick långsamt i en blå ton. Jag skrek på henne, utan minsta tecken på att hon hörde.

Jag lade försiktigt ner mamma på golvet och sprang efter hemtelefonen. Jag hittade den i mammas och pappas rum på sängen. Jag slog 911. En signal gick fram, två.

"Välkommen till larmcentralen, James här. Hur allvarlig är situationen?" frågade en mörk mansröst. Jag var tyst en stund innan jag kollade bort mot mamma. Hon var blek. Jag tvekade innan jag svarade.

"Min mamma ligger medvetslös på köksgolvet", svarade jag och tog ett djupt andetag, ville inte börja gråta. Mamma låg helt orörlig. Jag bet mig i läppen och torkade tårarna som forsade tyst nerför mina kinder. Jag hulkade en gång.

"Du behöver inte vara rädd. Jag ska koppla dig till en annan person nu, lova mig att svara på frågorna", sa James lugnt och sansat till mig. Jag pep ett tyst "mm" och jag kopplades vidare till en annan person. Jag satte mig bredvid mamma på det kalla köksgolvet.

"119, Jacie. Vad kan jag stå till tjänst med?" sa en trevlig kvinnoröst på andra sidan. Än en gång tvekade jag med att säga att mamma låg på golvet. Det kändes som jag på något sätt svek mamma genom att säga det. Jag blundade, andades och öppnade ögonen.

"Min mamma ligger medvetslös på golvet", svarade jag hest. Gråten satt fast i halsen som en klump, jag kunde nästan inte uttala orden. Jag kände på mammas vänstra kind, den var iskall. Jag drog genast bort handen och höll båda händerna om den svarta telefonen.

"Aha, jag kommer skicka en ambulans till dig men först måste du svara på några frågor." Jag nickade men kom på att hon inte kunde se mig. Jag mumlade ett istället ett "mm". En blond hårslinga virade jag runt fingret. Jacie frågade vart vi bodde, hur mamma bara trillat ihop på golvet, om det var någon annan hemma och mycket annat. Hon höll mig sällskap tills ambulansen kom och hämtade mamma.

Väl inne på sjukhuset rullades mamma bort av några sköterskor i den vita korridoren. Jag insåg plötsligt vad som hade hänt, följa med in till mamma fick jag inte heller. Den gråhåriga tanten från receptionen kom och satte sig vid mig. Hon pratade på och gick sedan iväg för att hämta ett glas saft och en bulle. Någonstans vid niotiden kom en blondhårig man med stubb in i korridoren. Jag reste mig snabbt upp och slängde mina armar runt pappa. Han höll om mig hårt.