Miss Gracie

Kapitel 35

"Nu ska vi fika!" skrattade Gweenie glatt och tog mig i armkrok. Min beiga skinnjacka och hennes jeansjacka krokades fast i varandra. Runtomkring oss fanns höga byggnader och framför oss fanns en vit galleria. Gallerian hade flera fönster som täckte väggarna. Ingången var en svart dörr med silvrigt handtag. När vi gick dit fram öppnades dörrarna atomatiskt.

"Idag lovade du faktiskt att vi äta frusen yoghurt", klagade jag så fort vi kom in. Taket i gallerian sträcker sig minst femton meter upp. När vi komin i gallerian skymtades våningar av affärer på sidorna. På entréplan fanns en silverfontän i mitten. På sidorna av den rullar rulltrappor.

"Jaja, visst", suckade Gweenie och ställde sig på rulltrappan med mig i armkrok.

Vi tog de blårosa, runda bägarna från disken och satte oss vid det vita glasbordet närmast kanten så vi kunde se ut genom glaset, ner på folket på entréplan. Vi tog av oss jackorna och hängde dem bredvid oss på stolarna. Jag tog den genomskinliga skeden och tog en liten sked med jordgubbsyoghurt. Gweenie började hugga in på sin blåbärsbägare.

"Du... den där killen är oerhört lik Sam", sa Gweenie och tittade någonstans bakom mig. Jag vände mig om. Bakom mig stod en brunhårig kille med en röd luvtröja, gråa jeans, svart keps och röda skor. Bredvid honom stod en vacker tjej. Hennes blå, bruna, lockiga hår lyste upp hela våningen och hennes klädsmak var enormt vacker. Hon hade en svart jeansjacka med en blå magtröja under. Byxorna var svarta och matchade med blåa Nikeskor. De höll i hand och kysste varandra.

"Han är oerhört lik Sam, det kan jag medge. Dock skulle Sam aldrig ta på sig något rött, han hatar den färgen", svarade jag och vände mig tillbaka. Gweenie ryckte på axlarna och fortsatte äta på sin yoghurt.

"Han kanske har ändrat sig", muttrade hon tillslut. Vi åt under tystnad och resten av dagen ägnade vi åt att prova kläder.

Jag slog försiktigt upp ytterdörren. I lägenheten var det mörkt och det luktade bröd. Jag fumlade efter strömbrytaren. Det gula ljuset från glödlampan tonade upp sig. Jag stängde den vita ytterdörren. Den beiga jackan hängde jag på en krok och de svarta Niken ställde jag nedanför framför spegeln och gick till vardagsrummet för att titta till mamma.

"Mamma!?" Min röst skar sig. Tårar började rinna nerför mina kinder. Mamma är aldrig borta. Hon lämnar nästan aldrig huset. Jag gick långsamt fram på trägolvet. Jag passerade vardagsrummet och kickade sedan fram bakom tröskeln till köket. Mamma befann sig inte där heller.

"Mamma...?" Jag antog att hon inte var i mitt rum mittemot köket. Jag gick tvärsöver nedre delen av hallen för att komma till toaletten, när jag hörde snyftningar från Zachs rum. Jag tittade länge på handtaget innan jag beslutade mig från att öppna dörren.

"Jag ska lämna dig nu mamma..." Framför mig befann sig Zach och mamma. Zach. En klart blottande Zach stod framför mig. En dröm? En kopia?

Jag stängde snabbt dörren ljudlöst. Jag andades som att hjärtat höll på att sprängas. Jag satte mig försiktigt ner på golvet. Jag skakade. Jag var uppskärrad.