Miss Gracie

Kapitel 26

Kära mamma,
en gång läste jag en bok om en flicka som hade bulemi. Hon var ofta väldigt ledsen och oförstådd, deprimerad kan man säga. Hon hamnade också på ett sånt här ställe. Hon hatade det. Hon kunde inte göra saker när hon ville och folk höll alltid koll på henne. Detsamma gäller mig. Ända sedan Zach dog har jag inte varit mig själv, både psykiskt och fysiskt. Han betyder egentligen mer för mig än vad någon annan. Att veta att han var död, var som att förlora hela min personlighet. Jag kan inte göra någonting utan honom, jag gjorde ju allting med honom förut. Jag tror inte att du vet så mycket om varken han eller mig som du tror. Zach var mobbad och hade bara tre vänner. Funderade du aldrig på varför han alltid åt samma mat i skolan? Det var för att han aldrig åt den. En kille, Scott, tog alltid hans lunchpengar. Märker aldrig du och pappa någonting? Det du såg i köket var inte första gången, det var tredje. Du ska vara glad att jag lever, de tre gångerna har jag varit nära att ta mitt liv. Du skulle se vad som visar sig under min tjocktröja, alla röda, djupa, märken. Det var för Zach, den enda personen i hela världen som jag egentligen brydde mig om. Tror du att jag skulle klara mig att vara utan honom? Det skulle jag inte. Allt är ditt och pappas fel att jag sitter här. Vill ni inte ha några barn? Det verkar inte som det. Om ni skulle vilja ha barn, skulle ni ha sett hur det egentligen stod till med Zach. Om ni skulle vilja ha barn, skulle du ha stoppat pappa. Jag skulle inte sitta här då, och Zach skulle aldrig rymt. Finns det någon mening med att ha några föräldrar som er? Ni som egentligen inte bryr er om era barn, utan bara sitter och tittar på som att inget händer. Finns det någon mening med att jag var född i denna familj? En familj som förlorade en medlem. En familj som splittrades. En familj som inte bryr sig om varandra. Finns det någon mening med att jag hamnade i denna hopplösa familj? Varför skapade ni mig? Så att jag fick leva ett lyckligt, kärleksfullt liv? Nej, jag tror inte det.

Faktiskt så finns det saker jag vill tacka er för. Jag vill tacka för att jag fick väldens bästa bror. Jag tackar för att jag fick tak över huvudet och mat på bordet. Jag vill även tacka för att jag hamnade på denna avskyvärda plats. Platsen där alla hatar sina kroppar och bara spyr upp maten. Spyhuset kallar jag detta hus. Även om detta är hemskt, finns det positiva saker med det. Att jag snart ska lämna det är en sak. En annan är att jag längre inte vill skada mig själv. De fick mig att läka min smärta för Zach. Jag träffade till och med en vän, Gweenie.Gweenie (eller Gwendolyn som hon egentligen heter) är lika gammal som mig. Hennes pappa blev mördad när hon var liten och hennes mamma ägnade livet åt droger. Gweenie är den näst bästa person jag träffat och vi har lovat att alltid vara bästa vänner. Vet du även vad det bästa är mamma? Gweenie bor bara två kvarter ifrån oss och vi kommer få åka hem samma dag! Egentligen vill jag inte att hon ska åka hem... Jag vill inte att hon ska känna sig otrygg, bara vänta på att bli slagen av sin mamma, vänta på att bli misshandlad. Om vi kunde göra något för henne, skulle jag göra allt. Snälla hjälp henne mamma...

Jag är så ledsen att det inte kommit ut något! Jag ska bättra mig, lovar! Det är bara det att den sak som kallas skola, ger oss mer läxor, prov och en massa saker. Därför uppskattar jag om ni ger mig tid ibland och INTE tar bort boken från ert bibliotek.