Impossible [ Dramione ]

Kapitel 4

Granger såg från den sönderkrossade flaskan på golvet till Draco. Hans blick dröjde sig kvar vid hennes bruna ögon en lång stund innan han mållöst vände bort blicken. Slytherinaren bara satt där i sängen, helt ovetande om vad han skulle säga eller göra och om man såg på honom riktigt noga så kunde man nästan se hur hans bleka ansikte blev en aning rödare. Granger var den första som bröt den långa tystnaden.

"Hur mår du?" frågade hon försiktigt och Draco såg osäkert upp. Ja, för första gången såg faktiskt Slytherinpojken osäker ut i Hermiones närhet och det var sällan man såg Draco Malfoy så som han var just i det ögonblicket.

"Jag mår bra", mumlade han och rös till när han märkte hur Granger närmade sig hans säng. Hon suckade.

"Du ser inte ut att må så bra", fortsatte hon och Draco suckade han med och försökte att låta så avslappnad som möjligt även om han egentligen bara ville skrika.

"Varför är du här Granger? Vad vill du mig?" Han såg upp på Hermione som nu stod på högra sidan av hans säng. (Hon undvek den vänstra sidan då golvet där var fullt av glas.) Gryffindoraren bet sig i läppen och såg ut att tänka för sig själv på vad hon skulle svara.

"Vi måste prata", sa hon efter ett tag och Draco såg undrande på henne.

"Öh, prata om vad exakt?" Hela situationen var så ovanlig och han visste inte alls hur han skulle bete sig. Pojken var så van att alltid möta Potter, Granger och Weasley tillsammans, inte att möta Granger helt ensam. Hon borde inte ha varit där.

"Du har gett mig blickar. Jag vill veta vad de betyder..." Grangers ord kom som en chock och Draco blev stum. Nej, det här hände inte... Vilka blickar? Han hade aldrig gett henne så mycket som en blick. Inte alls. Nej.

"Blickar? Varför skulle jag ge dig blickar?" var det Slytherinaren svarade. Om ni själva hade varit där och sett hur dom två prefekterna allt för ofta slängt de där blickar på varande i korridorerna så skulle ni skratta och fråga Draco ifall han trodde att Hermione var dum. Det var omöjligt att missa sådana blickar som dom hade delat med varandra.

"Jag är inte dum Malfoy!" svarade Granger med en hög röst. Draco visste mycket väl att Granger inte var dum. Hon var den smartaste eleven i årskursen, men det skulle han aldrig erkänna för henne eller någon annan såklart. Ärligt talat var Draco en aning avundsjuk på att Granger alltid lyckades få bästa betyget i alla ämnen, när han själv kämpade för att få godkänt i de flesta.

"Om du nu är så smart kan du väl förstå att jag aldrig ens skulle ge så mycket som en blick till en smutsskalle som du." Grangers blick förändrades en aning när hon hörde vad Draco kallade henne. Men hon hade såklart vant sig efter den långa tiden som de gått på Hogwarts tillsammans.

"Visst", började hon och närmade sig Dracos ansikte. Hon granskade hans ansikte uppifrån och ner tills hon slutligen mötte hans ögon. "Om du tror att du kan förneka det, så gör det. Men både du och jag vet att jag talar sanning..." Hermione vände på klacken och började snabbt gå mot dörren ut från Sjukhusflygen. "Och just det", hon vände sig mot Dracos håll igen. "Du kommer att förlora din titel som prefekt om du inte uppför dig bättre mot de andra eleverna."

Sedan vände Granger på sig och stormade ut ifrån Sjukhusflygen.

Vad var det som just hade hänt?

Draco brydde sig inte ifall han förlorade sin titel som prefekt, det var inte viktigt. Det han var tvungen att fokusera på nu var uppdraget och bara uppdraget. Inte Granger. Bra.

-
Never argue with someone who belives there own lies.