Impossible [ Dramione ]

Kapitel 19

(Innan ni börjar läsa, kolla in Dramione-videon ovan. Bästa jag har sett.)

Draco gick inte på någon lektion den dagen, och inte nästan dag heller. Han låtsades vara sjuk, och låg inne på sitt rum hela dagarna, utan att ens gå till Den stora salen för att få i sig mat.

Blaise kom dock in till hans rum någon gång om dagen, och tog med mat, som Draco bara tog några få tuggor av, innan han slängde bort det. Blaise frågade inte varför Draco inte gick på lektionerna, för han kände redan den blonde Slytherinaren så väl att han visste att han inte skulle få något riktigt svar på frågan.

"Jag tog med lite paj, det gillar väl du?" sa Blaise med ett litet uppmuntrade leende när han kom in i Dracos rum en dag. Draco satt på sin säng, och ryckte till när Blaise kom in i rummet. Sedan nickade han bara till svar, innan han pressade fram ett väldigt ansträngt leende och tog emot pajen.

"Lärarna frågar efter dig, vet du. Mest Snape", fortsatte han och Draco knep ihop sina läppar. Var han tvungen att påminna honom om Snape just nu?

Jag tror aldrig att Draco någonsin hade mått så dåligt som han gjorde just då. Han mådde till och med sämre än under den perioden då han blev inlagd på Sjukhusflygen. Han hade aldrig velat säga det han sa till Hermione. Han hade egentligen bara velat säga att han älskade henne också, och att han aldrig skulle lämna henne. Att han ville vara med henne, för alltid. Men hur mycket han än ville det, så gick det bara inte. För han skulle snart försvinna från Hogwarts för alltid, och han hade inte tid att bli distraherad av någon.

Han hade slagit ner Crabbe för några dagar sedan, när han sett honom kalla Hermione smutsskalle och sedan slagit henne. Ilskan hade tagit över Slytherinaren och utan att tänka efter hade han puttat Crabbe till marken, och slagit honom gång på gång med knytnäven. Även fast Crabbe var mycket större än Draco själv så hade han lyckats slå ner honom pågrund av adrenalinkicken han fick. Ingen fick göra Hermione illa. Ingen fick skada henne. Han ville bara skydda henne.

Men hon skulle ändå inte vilja vara med honom efter vad han skulle göra. Och han ville inte att Hermione skulle vara inblandad i det hela. Om något hände henne så skulle det vara hans fel och Draco klarade inte ens av att tänka tanken. Han ville bara att hon skulle vara säker.

Han gjorde det bara för hennes bästa.

Han gjorde det för att han älskade henne. Han fick aldrig någon chans att berätta det för henne, förrän det var för sent, och det ångrade Draco varje dag. Om han bara hade berättat allt för henne om varför han gjorde som han gjorde, så hade allt varit annorlunda. Men gjort var gjort, och Draco kunde inte förändra något. Det var bäst såhär.

~

Jag önskar att det gick att säga att de två Hogwartsstudenterna tillslut fann ett sätt att få vara tillsammans, som de så gärna hade velat. Men det gjorde de inte. De fortsatte inte att träffas efter deras samtal ute i regnet, även om de båda saknade varandra mer än någonsin.

Visst stötte de på varandra i korridoren då och då, men det var inget mer med det. De sa inte ens hej till varandra, utan gav bara den andre en sorgsen blick innan de fortsatte att gå. Även om de bara ville kasta sig i varandras armar, så gjorde de aldrig det. Draco undvek inte bara Hermione, utan även Harry och Ron. Han sa inte ett ord när han gick förbi dom. Han bara ignorerade dom.

Men Hermione förstod inte, vad hon hade gjort för att Draco skulle svika henne på det sättet. Varför hade han helt plötsligt ändrat på sig? Hon förstod ingenting.

Gryffindoraren visste inte alls hur hon skulle hantera den där förvirringen och hjärtesorgen som uppstått inom henne, så hon låtsades bara inte om det. Hon låtsades att allt hon och Draco haft inte hade existerat och att hon aldrig hade älskat honom.

Och när hon hade låtsas tillräckligt mycket började hon till och med tro på sina egna lögner. Hon och Draco hade aldrig haft något tillsammans. A l d r i g.
Hon hade bara inbillat sig alltihop. Draco Malfoy var hennes fiende och ovän. Att de någon gång skulle ha haft något tillsammans var ju helt omöjligt.

Hon lyckades förtränga allt det som hade hänt ett bra tag faktiskt. Hon kunde nästan säga att hon var lycklig igen, och att hon hade gått vidare med sitt liv.

Tills den dagen, när allt hände.

När Dumbledore blev dödad, och Hermione fick veta att Draco var inblandad. När hon fick veta att Slytherinaren hade flytt, tillsammans med Snape och flera andra dödsätare. Draco var en dödsätare.

Hennes Draco var en dödsätare.

Det Hermione störde sig mest på var att hon inte hatade Draco för allt det han hade gjort. Hon hatade inte honom för att han hade trakasserat henne och hennes vänner, för att han hade ljugit för henne och för att han var en dödsätare som dessutom haft planer på att döda skolans rektor. För han hade även kysst henne, omfamnat henne, skrattat med henne och fått henne att känna känslor som ingen annan hade fått henne att känna förut.

Det var nog därför hon fortfarande älskade honom.

Och det var nog också därför det fortfarande gjorde så ont, att veta att de aldrig skulle kunna vara tillsammans och att Gryffindoraren aldrig skulle få kyssa de där perfekta läpparna, någonsin igen. Hon ville bara vrida tillbaka tiden, och pausa den så att hon och Draco alltid kunde vara tillsammans.

Hon kunde bara inte förstå det. Hermione kunde bara inte förstå att det var över.

-
It was over.

Det är bara en Epilog kvar nu. </3