Skog inte borta.
Nej jag är kvar, det går inte.
Varför svarar du inte? Varför är du inte här? Vad gjorde jag för fel?
Var det inte bara du som sket i mig. Du lämnade mig kvar i den mörka så kalla världen. Min kropp känns tung och trasig. Hel på utsidan men på insidan förstörd. Mitt hjärta känns värre än min kropp, den går sönder om och om igen. Varje gång jag tar ett andetag krossas det i mindre och mindre bitar.
Fast jag är van nu.
Min smärta är kvar men inte du. Jag saknar det, jag saknar dig. Min bästa vän, min ända vän.
Men du saknar inte mig.
Kan jag inte bara få komma härifrån nu. Ska jag behöva göra det igen, det jag har försökt med i 3 år. Jag kommer ihåg första dagen vi träffades. Jag kommer ihåg hur glad du sa att du va att det äntligen hade flyttat in något i din egen ålder, när vi sprang på varandra i det grå trapphuset. Du gav mig sedan det snällaste leendet och jag sa inget som vanligt. Men leendet satt på mina läppar som det alltid gjorde när jag va med dig.
Min bästa vän, min saknade vän.
Men en dag var du inte där. En dag jag minns så väl. Jag kom hem till min mammas skakiga röst och en mans mörka ton. Först trodde jag det va pappa men när jag sedan kom in i det öppna vita vardagsrummet såg jag att det inte va han.
