Polisens ansikte kommer alltid sitta inristat i mina minnen. Mörkt hår, mörka ögon med så förstående och sorgsna drag. Jag gick fram till mamma och jag visste vad som skulle sägas högt i rummet. Och släppas fritt i världen för vem som helst att tolka.
Den 14 november 2013. Det var då min värld rasade i bitar. Det saknades bara ett saltkorn för att min stora hög med känslor skulle rasa. Som en vind som når ett korthus, skört och lätt att ha sönder. Och det visste du men du lämnade mig när jag behövde dig som mest. Efter den dagen så skulle det inte gå att kunna bygga upp min trasiga kroppen. Som en dag hade varit hel på grund av dig. Du räddade mig men jag kunde inte rädda dig, inte den kalla dagen i november.
Din och min kropp i samma värld men din så otroligt livlöst och min så levande. Men din själ är så levande inom mig men min så otroligt livlös. Efter ditt ljus slockna har jag försökt göra som du, försvinna.
Var det mitt fel att du lämnade eller betydde jag inte ens något som du gjorde för mig? Äskade du mig inte som jag älskade dig? Och om du nu älskade mig varför, varför lämnade du mig när du visste att jag behövde dig. Nej jag behöver dig!
