Varför kan du inte bara svara på vad jag har att säga?
Mina tunga steg sätter jag ännu en gång framför varandra på den hårda kalla marken. Huvudet dunkar ungefär som en tickande bomb. Kanske det ändå kan gå, kanske om jag går fram till kanten igen. Den kant jag så många gånger har stått vid. Men vad skulle hända om jag gör det. Skulle jag komma till min bästa vän då. Han som tog självmord för tre år sedan idag.
Idag är det den värsta dagen på hela året. Den dagen jag tänker på han mer än alla andra dagar. Den dagen jag saknar han mer än alla andra dagar.
Ett steg i taget, höger, vänster, höger, vänster, höger, framme...
Kanten, ska jag? Ja.
Minnen och tankar flyter förbi i ett långsamt tempo. Jag ser allt. Alla våra töntiga små tjafs om alla möjligt saker som varje gång slutar i skratt. Alla filmkvällar och alla konstiga kläd val när vi skulle till den lilla affären bakom huset.
