Min puls dunkar så högt i öronen på mig att det är det enda jag hör. Du-dunk, du-dunk, du-dunk, du-dunk. Mina händer är alldeles svettiga och halsen torr.
Ögonen söker sig till bilden på Celines mobil igen. Jag försöker förstå. Försöker fatta hur det kan vara jag på bilden. Jag och Celine. Celine som jag inte känner!
På tal om henne. Hon står otåligt bredvid mig med armarna i kors och tittar forskande på mig med sina ljusgröna ögon.
"O-omöjligt", får jag hackigt ur mig. Celines blick ändrar sig. För en kort sekund ser hon nästan lite orolig ut, men snabbt förvandlas ansiktsuttrycket till likgiltigt igen och hon återfår sin skeptiska attityd.
"Jag vet inte vad det är som har hänt dig Adrian Rosenberg, men du behöver nog söka upp en läkare", konstaterar hon kort.
"Jag heter inte Adrian!" protesterar jag igen. Celine himlar med ögonen.
"Nä nä, och jag heter Beyoncé", mumlar hon sarkastiskt och sträcker ut ena handen.
"Sluta skämta!" fräser jag stressat och hon tittar upp på mig.
"Min lektion börjar nu", meddelar hon nonchalant och rycker sin telefon ur min svettiga hand. Hon vänder ryggen åt mig och tar ett par steg innan hon stannar till och vänder sig om mot mig igen.
"Förresten, det där med läkaren, jag menar det verkligen", säger hon allvarsamt. "Du verkar inte riktigt kry."
Sedan lämnar hon mig ensam, alldeles svettig och svimfärdig, i skolkorridoren utanför sal 1216.
Jag är mållös och i chock och alldeles orörlig. Det är som om min motorik har börjat lägga av. Jag säger åt mig själv att ta mig därifrån men mina lemmar är som sirap, de rör sig i slowmotion. Precis som den där klassiska mardrömmen då du springer men inte kommer någonstans.
Jag famlar efter byxfickorna på mina lår. Får upp min telefon. Jag vet inte vad jag bör göra eller vad jag behöver, för att det stora hålet som plötsligt gapar inuti mig ska täppas igen. Jag vet inte vad jag ska skrika för att bullret omkring mig ska tystna. Jag, Charlie, kanske inte existerar? Det kanske bara är jag som är sinnessjuk? Rubbad, psykotisk, dåraktig, tokig, mentalsjuk, vrickad...
Jag trycker darrande med pekfingret på mobilskärmen efter rätt nummer och sätter mobilen till örat. Signalerna går fram och så slutligen svarar han.
"Heeej, hur är läget mannen?" utropar Yngve glatt på andra sidan telefonnätet. Han, till skillnad från typ alla andra, är alltid på ett läskigt bra humör på måndagar.
"Visst heter jag Charlie?" frågar jag andlöst i telefonen. Yngve tystnar.
"Eh, ja???" svarar han avvaktande. "Vad skulle du annars heta?"
"Adrian?" säger jag, knappt hörbart. Yngve skrattar till, märkbart oförstående.
"Adrian?" upprepar han ekande. "Charlie, mår du bra? Har du träffat Nina idag? Vet du, du borde träffa Nina, du behöver bli kysst eller något."
Vanligtvis skulle jag skratta och hålla med, därefter klicka honom och ringa upp Nina direkt. Idag känns det dock annorlunda. Jag tror inte att en kyss eller ett par kyssar kommer att kunna fixa det här... Jag tror inte, vet inte, om något alls kan fixa det här. Antingen är jag galen eller också är Celine det, och just nu känns det som om visarna pekar mer åt mitt håll än åt hennes... Jag hatar att erkänna det, men jag är rädd. Jag är skiträdd.
"Mm borde nog det, vi hörs", mumlar jag till Yngve och trycker bort samtalet. Men istället för att ringa upp Nina och bestämma träff med henne går jag till skolbiblioteket. Alla är på lektioner nu så det är alldeles tyst och näst intill öde.
YOU ARE READING
En spegel av blod
Mystery / ThrillerCharlie Franzén har ett perfekt liv. Han bor med sina förÀldrar i en stor lyxvilla. Han har en svart mops som heter Oz, gÄr i en fin privatskola och spelar fiol i symfoniorkestern vid operan. Han har en underbar flickvÀn och Àr populÀr bland de an...