En spegel av blod

12 | Hugo

Kvinnan som kikar ner på mig har brunt halvlockigt hår uppsatt i en enkel hästvans. Hennes ögon är mörkt bruna, med några stänk av grönt i irisen och hon stirrar på oss – eller mer specifikt: på mig.

Och det är väl kanske ingen nyhet direkt, jag ser ju ut som hennes sons vandrande spegelbild – även om jag nu för tillfället inte vandrar runt. Jag sitter under bordet i hennes vardagsrum.

Kvinnan öppnar munnen för att säga något men hon tycks ha mist sin talförmåga. Hon bara gapar med halvöppen mun ut i luften, samtidigt som hon fortsätter att stirra.

Jag och Celine sitter kvar där vi är, blixtstilla. Ingen av oss verkar säkra på ifall vi bör kliva fram ifrån vårt gömställe eller inte – om det på något sätt skulle få kvinnan att orsaka ett eventuellt tumult – därför förblir vi stilla, sittandes under bordet, som två stumma varelser. Den ena i knät på den andre.

Ja, för Celine sitter fortfarande i mitt knä. Hennes lår är varma ovanpå mina och om inte jag, vi, befunnit oss i situationen vi befinner oss i, så hade jag nog frågat henne varför i all världen hon nu plötsligt låtit mig befinna mig så nära henne utan att hon protesterar – men just nu balanserar vi på en tunn och oförutsägbar tråd. Vi kan bli utkastade, utskällda, inbrotts-anklagade...  Och kanske är det precis just det som är det enkla svaret på min fråga? Förklaringen till varför hon inte anklagat mig för sexuellt ofredande eller något annat hon nu skulle kunna koppla ihop vår ovanligt intima situation med.

Jag fuktar försiktigt mina läppar med tungan. Kvinnans stirrande ögon glittrar plötsligt till och det tar några sekunder innan jag förstår att det är på grund av tårar.

"Hugo?" får hon fram i ett litet, flämtande och ljust andetag.

Jag höjer förvånat på ögonbrynen. Hugo? Det var nytt.

Kvinnan för den lediga handen mot läpparna och snyftar högljutt. Nej förresten, hon snyftar inte. Hon hulkar. Och så gör hon något oväntat. Hon faller ner på knä framför oss under bordet och lägger darrande sina händer mot mina kinder. Jag ryser ofrivilligt till av hennes kalla fingrar.

"Du lever", mumlar hon och hennes näsborrar fladdrar till.

Repliken och hennes kalla händer över mina kinder får nackhåren att resa på sig och jag sväljer hårt. Något vasst skaver inuti i halsen på mig – som om något fastnat där och byggt sig ett bo.

"Ja?" får jag slutligen fram. För vad svarar man på det? Det är väl ganska självklart att jag lever? Jag har inte dött nyligen vad jag vet och jag planerar inte att göra det särskilt snart heller.

Och drömmer, det har jag sedan länge konstaterat att jag inte gör, även om just den frågan ofta återkommit till mina tankar de senaste dagarna.

Malvinas ansikte dyker upp bakom kvinnan som en yngre version av sin mor och jag fylls av en förvånande lättnad när hon mimar ett sorry till oss.

"Ni kan komma fram", säger hon sedan högt, samtidigt som hon lägger armen om sin mamma och drar med sig henne ut från golvet under bordet. Duken faller ner bakom dem och en vindpust slår mjukt emot mina kinder när bomullstyget sätts i en kraftig gungning av fallet.

Celine släpper mina händer och kryper klumpigt ur mitt knä. Hon vänder sig om mot mig med blicken i marken och munnen i ett allvarligt streck.