En spegel av blod

2 | Jag låter väl för helvete inte vem som helst stoppa kuken i mig!

Någon timme efter att mina föräldrar har åkt är hela huset fullt med onyktra tonåringar. Välkomstdrinken fick bli en av pappas finaste och dyraste viner som vi snodde från barskåpet jag inte får röra. Château Latour a-någonting, för en och en halv tusenlapp flaskan.

Jag skulle säga att jag gör pappa en rejäl tjänst. Om det där vinet nu är så himla speciellt, varför spara det tjugo år till i ett skåp? För att vara så där "fint" så smakar det dessutom rätt medelmåttigt, tänker jag när jag tar en klunk. Sött och jäst, så som vin smakar, men annars inget speciellt. Pappa borde verkligen tacka mig för det här.

Jag ställer ner det halvfulla vinglaset ovanpå den svarta flygeln och rör mig bort mot mitt rum. Jag bor längst in, innanför korridoren av pelare på andra våningen.

När jag öppnar dörren lyfter Oz nyfiket på sitt huvud där han ligger på den stora kingsize-sängen. Han tar ett litet skutt ner och håller på att snubbla på sina egna ben när han ivrigt springer mot mig.

Oz är min bästa vän. Ingen förstår mig som honom. Han ger kanske inte de bästa tipsen vare sig det gäller tjejer eller andra jobbiga problem, men han är världens bästa lyssnare.

Jag fick honom för två år sedan. Mamma och pappa tyckte att jag skulle ha ett djur. Min första tanke var en orm eller en fågelspindel, men vad mina föräldrar menade med "djur" var givetvis hund eller katt. Katter har alltid haft något emot mig, så hund var ett självklart val. Två dagar efter bestämmelsen hämtade vi hem den svarta lilla mopsen. Nu skulle jag inte kunna klara mig utan honom.

Jag lyfter upp Oz och han slickar mig på kinden.

"Vill du ha mat?" frågar jag och han börjar ivrigt att sprattla i min famn. Han är två år, men så fort man nämner ordet mat beter han sig som en valp.

När jag har gett Oz mat beger jag mig till nedervåningen och festen igen. Det kliniskt vita vardagsrummet har omvandlats till ett fullpackat dansgolv. Lite här och var står folk upptryckta mot väggar, väl försedda med någon annans tunga nerkörd i halsen.

Jag vänder mig äcklat bort från de berusade ansiktsslukarna och möts av något litet och lila som dundrar in i min bröstkorg.

"Ursäkta, det var in-" Längre hinner jag inte förrän jag blir avbruten.

"Adrian?" utbrister personen som jag just krockat med förvånat. "Vad i helvete gör du här?"

Jag stirrar på den korta tjejen med en tajt, svart kjol och en vit topp, vilken pryds av en skrikgrön alien. Hon har ljuslila, axellångt hår, en guldring i ena näsvingen och när hon pratar glimmar det även till i hennes mun från – vad jag förmodar – en tungpiercing.

Vem är hon?

"Jag", säger jag pedagogiskt till henne samtidigt som jag pekar på mig själv, "bor här. Och jag heter inte Adrian." Jag ser allvarligt på henne.

Tjejen himlar med de ljusgröna ögonen (som matchar läskigt bra med den skrikgröna alien på hennes topp) och sätter kaxigt ena handen intill höften. 

"Sluta driv Adrian, tror du jag är dum eller?" fnyser hon och snurrar lite på piercingen i näsan med fingrarna.

Med tanke på att du påstår att jag är någon jag inte är: Eh, ja. Hon verkar inte bara full och dum, utan faktiskt rätt galen.

"Du måste ha blandat ihop mig med någon annan, jag heter Charlie", svarar jag med en trött blick och söker efter något som kan rädda mig. En gul ubåt kanske? Av någon anledning spelas för tillfället en halvtaskig remix utav Yellow Submarine.