Unforgettable (The Fooo Fanfic)

Kapitel fem - Ensamma hemma

Alicias perspektiv:

Felix tränger sig förbi fansen för att komma fram till oss. Han ler ett leende som sträcker sig enda upp till öronen. Även fast Felix ger oss varsin lång mysig kram känns det fortfarande obekvämt med alla blickarna från fansen. Jag tvingar mig själv att inte tänka på fansen som stog och stirrade avundsjukt på oss utan tittade istället på Ogge. Han stog på samma ställa som innan och tittade ner i marken, han vågade inte riktigt titta upp på mig även fast jag vet att han visste att jag tittade på honom. Jag sökte hans blick men blev avbruten av en glatt hoppande Omar som kom fram för att ge mig en kram

"Heej Alicia! Vad kul att se er igen" utropar han och jag skrattar åt hans sätt att nästan hoppa upp och ner med mig i famnen.

"Omar vi sågs senasts igår" Svarar jag han och han slutar hoppa och lägger händerna på mina axlar med en allvarlig min. Plötsligt spricker han upp i ett leende igen och energin fyller hans kropp.

"Jag vet men det var så kul och jag har saknat er" säger han och nästa mening som uttalas får mig alldeles varm i kroppen. Som om någon tänt en eld och jag stog mitt i den. Ogges lena röst slukar upp mitt sinne och jag ler okontrollerat när han omfamnar mig och jag kan känna hans kropp tryckt mot min.

"Jag har saknat dig mest" han viskar det i mitt öra, jag sluter ögonen och hela kroppen slappnar av. Att få höra dom orden från någon som betyder så mycket för en som han gör för mig får en att falla för honom tusen gånger om.

"Jag har saknat dig också" får jag fram och jag kan känna hur han ler mot min nacke. Han släpper kramen och jag kommer snabbt tillbaka till verkligheten. När jag tittar mig omkring är alla ögon riktade mot oss och när jag möter Vilmas blick ler hon mot mig. Inombords vill jag bara hoppa upp och ner av lycka men jag lyckas hålla det inne och agera normalt. Eller vem reagerar normalt när ens kändiscrush säger att den saknat en? Jag är ärligt talat ganska förvånad att jag lyckades överhuvudtaget.

Felix perspektiv:

"Sorry hörni men vi måste sticka nu" Säger jag högt till fansen som stog i en stor grupp och titta mot oss och tjejerna. Jag hade sett hur några viskat med varann medans Ogge och Alicia kramats och ärligt talat tror jag inte det var snälla saker dom viskade, visst borde jag inte tro sånna saker om mina fans men dom är trots allt människor och människor känner avundsjuka. Avundsjuka, fy vad jag hatar det. Såklart har jag kännt det själv många gånger men avundsjuka kunde få en att göra och säga så mycket man sedan ångrar, saker som kan förstöra allt på en sekund. Jag skakar bort tanken och lägger sedan en arm om Agnes och börjar gå iväg tillsammans med dom andra. Fansen försvinner åt andra hållet och jag slappnar av. Omar kommer upp vid min sida och jag ser hur han ger mig en snabb mordisk blick men jag låtsas att jag inte sett den. Agnes var inte hans, hon var inte min heller men hon lät mig ha armen om henne så hon kunde ju inte direkt ha nått emot det.

"Så vart ska vi?" Det var Oscar som fråga, han gick bredvid Omar, hållandes hand med Vilma. Omar var den enda som gick "ensam" eftersom även Ogge och Alicia höll varandras händer.

"Vi kan väl ta en fika eller nåt?" Svarar Agnes och jag kan höra på hennes röst att hon var nervös, men jag förstog henne. Jag kramade om henne lite extra med armen jag hade om hennes axlar och hon tittar försiktigt upp på mig och ler.

Alla håller med henne och Omar visar vägen till närmsta café. Han gick lite framför oss i en ganska snabb och bestämd takt, man märkte att han var sur. Han måste verkligen gilla Agnes om han blev såhär av att jag höll om henne lite, han var ju trotsallt alltid glad annars och det var svårt att få honom på dåligt humör men tydligen hade jag lyckats.

*

Alla hade beställt varsin cola eftersom vi var ganska så varma allihopa. Vi satt i en soffgrupp i ett hörn längre in på caféet för att få vara lite ensama om ett fan skulle råka gå förbi utanför. Agnes satt mellan Omar och Vilma i soffan och han såg väldigt nöjd ut, glad att det var han som satt där och inte jag antar jag. Jag sneglade på Vilma som satt och skrattade åt något skämt Oscar dragit, åh hennes skratt får vem som helst att smälta. Nej fy sluta Felix, det är Agnes du gillar, eller? Nej du kan varken gilla Agnes eller Vilma, ni känner knappt varann. Men Vilmas ögon lös upp när hon tittade åt mitt håll och jag vänder snabbt bort blicken innan hon skulle se att jag satt och stirrade på henne. När jag tittar tillbaka på henne sitter hon och skrattar tillsamans med Oscar igen.