Vägen till Hjärtat (Pausad)

kap 4

"Jag flämtade till och mina fingrar började lysa och ljuset letar sig upp för mina armar"

Jag har på något konstigt vis hamnat på en helt annan plats. Ljuset hade flödat och snart täckt hela min kropp och när jag väl kunde öppna ögonen igen stod jag i en skog. En skog! Iochförsig är det ju ganska vanligt med skogar och sånt, men de här träden är inte precis normala. De vandrar runt och pratar med varandra. PRATAR! Liksom hur normalt är det på en skala från ett till tio (tusen)?
"Kolla, vi har inte haft en sån här på flera decennier", säger ett av träden som värkar vara urdålig på att viska.
"Varför är jag här?" Frågar jag lite surmulet och lägger armarna i kors över bröstet.
"Vet du inte de gumman?" Undrar ett utav de äldsta träden som har samlats runt mig. Jag skakar på huvudet åt frågan och tittar sedan uppfordrande på trädet som för att säga: varför är jag här då?
"Alla platser krukorna tar dig till är platsen där din magi finns, du måste bara hitta den", svarar hon som om det var det enklaste i hela världen.
"Å hur och vad är min magi?" De andra träden skrattar åt frågan och börjar vandra iväg.
"Kom", suckar det gamla trädet "jag ska försöka förklara allt för dig"
"Tack", svarar jag lyckligt och skuttar iväg efter henne. Hon går oerhört långsamt över åkern som jag hamnade på och bort mot en bergskedja med en massa hål i.
"Bor ni där?" Frågar jag och pekar mot hålen.
"Ja det gör vi", säger hon" Hur mycket vet du igentligen om krafterna?"
"Ingenting", svarar jag uppriktigt och känner mig lite, bara lite värdelös.

"Slå dig ner", säger hon och pekar på en stol som konstigt nog inte är inorm som allt annat. Jag kollar förundrat på stolen innan jag sätter mig ner och flyger upp i luften. Mina händer grabbar krampaktigt tag i sitsen och stolen stannar helt plötsligt minst två meter upp i luften.
"Vaa a hä nde?" undrar jag med en oerhört darrig röst men trädet bara kollar på mig istället för att svara, höjer på ögonbrynen och suckar. Sen reser hon på sig igen och går fram till en grön eld som muntert sprakar i den inormt eldstaden. Rummet är endå rätt litet för ett så här stort träd, förutom det rum jag "sitter" i ser jag bara en dörröppning. Rummet i sig är litet och mysigt (för någon som är inorm) med en spis ett bord och fyra stolar. Det hänger även saker som jag inte har en aning om vad det är i taket, de ser lite ut som berlocker och lyckosymboler.
Trädet kommer tillbaka och sätter sig på stolen mitt emot mig. Hon plaserar en kopp framför mig och den krymper genast till en människo vänlig storlek.
"Så du vet ingen ting?" undrar hon.

Hej igen!
Har väll inte publicerat något nytt på väääääääldigt länge men ska försöka att fixa klart de andra kapitlen i en hyfsat takt. Aja, hoppas ni gillat kapitlet och fortsätter läsa! (Om det nu finns fler kapitel)
😉