Vägen till Hjärtat (Pausad)

kap 7

Vet inte om någon märkt men det finns två kap 5 och inget kap 6. Men jag tänker behålla det bara för att. Så nu kommer kap 7 för att förra igentligen skulle vara kap 6!

Dagen efter börjar med träning och jag kan för allt i världen inte minnas hur jag gjorde igår då jag lyckades för första gången. De andra träden säger dock att sådant här är vanligt i början.
"Viline till jorden", ropar plötsligt sparkleleafi som försöker lära mig att prata med växter.
"Va? Vad sa du, jag tror inte att jag lyssnade", svarar jag ursäktande och kollar mot henne.
"Jo, jag förklarade precis att om man sätter tummen och pekfingret såhär mot ett blad eller en stjälk är det enklare att få kontakt med dem", sen suckar hon "Vill du ta en paus eller ska vi fortsätta?" Det där med en paus låter lockande så vi sätter oss ner och kollar ut över fältet där massa av de äldre träden försöker lära yngre med magin. Det är en liten blå Björn som fångar min uppmärksamhet när jag sveper med blicken över de andra lärlingarna, han har ett anorlunda utseende med blå päls med massa små ljusblå täcken överallt.
"Vem är det?" Frågar jag sparkleleafi och pekar på den lilla björnen.
"Å han kom hit under den tiden krigen fortfarande pågick. Men när de var över hade ju vägen till hans hem förstörts så han blev tvungen att stannade här", svarar hon med ett ledsamt leende över läpparna.
"Å, vad hette hans planet?" undrar jag nu med en ökad nyfikenhet.
"Hum, jag tror något i stil med alinavolim hortase eller kanske alinovolin hartose?"säger hon mer som en fråga en ett svar.
Jag suckar sammtidigt som mat klockorna går igång och alla börjar gå mot bergen igen.

"Viline?"är det någon som ropar när jag är på väg upp för branten.
"Aaa?"svarar jag och vänder mig om. Den som ropade verkar vara ett av de lite äldre träden, han försöker tränga sig närmre mig men misslyckas hemskt mycket så jag stannar upp å väntar på honnom istället.
"Hur går det?"flåsar han när han kommit ifatt mig.
"Med träningen?"han nickar, "inte så bra tror jag....", svarar jag lite sorgset. Han höjer på ett ögonbryn och ber mig fortsätta.
"Jag vet inte, snarare kan inte komma fram till hur jag ska göra. De bara går inte att få fram samma känsla som när jag gjorde det igår", får jag ut mig och han nickar förstående.
"De är ofta svårt i början vet du", lugnar han ner mig och tar fram en bok ur trädkronan.
"Det gamla trädet ville att du skulle ha den här", är allt han säger innan han är borta igen och jag bara står där, omringad av träd och några andra varelser jag inte kan namnen på, helt förrvirrad.

Så.....heh..... Hoppas ingen är sur för det otroligt långa glappet mellan kapitlerna.... sorry om någon är det..... Har inte känt för att skriva nånting på en evighet.... Å även om det inte är så många som läser den här berättelsen sååå käns det som att det är bättre att skriva nånting här nere så att de som läser vet vad som händer....