Vägen till Hjärtat (Pausad)

kap 5

Mest ett förklarings kapitel men det är ju viktigt så enjoy!

"För över hundra år sedan levde världen i fred. Alla fick färdas i genom portalerna som de ville och ingen behövde gå hungrig. Det var en bra tid i vår historia, men som allt annat finns det ett slut på allt det som är bra och för exakt åttio år sedan kom det en galning till världs makten och han gjorde sig till härskare över hela terra,  det är din planet lilla vän, sen kom femtio år av krig och förföljelse. När vi andra väl besegrat ........... låste vi in honom i ett av galaxens och världarnas mest säkra fängelser långt under jorden. Vi vet att bara en av det allra starkaste kommer  kunna befria honom", avslutar hon och jag sitter i minst fem minuter och bara tänker igenom vad jag fått veta.
"Så, vart kommer jag in i bilden någon stans?"
"Jo, det är så att din morfar var han som i slut ändan lyckades besegra honom och det gör dig till en av de kraft fullaste varelserna som finns", svarar hon och får en lite busig glimt i ögat.
"Va? Kraftfull? Jag? Å borde inte det vara mamma som blivit kraftfull?" får jag ur mig efter den första schockens tunghäfta.
Men det gamla trädet ruskar genast på huvudet så att det flyger löv all värdens väg.
"Man bestämmer själv vem man ger sin kraft till, men jag har hört att man får någon sorts uppenbarelse som visar vem den rättmätige efterträdaren är", trädet börjar låta som en uppslagsbok och jag börjar sammtidigt känna mig som en två åring.
"Men portalerna då? Om kriget tog slut för åttio år sedan borde väll jag hört talas om dem?" Undrar jag och går igenom mina minnen som om jag bara har glömt dem någonstans och kan hitta dom om jag bara försöker.
".......... samlade alla portalerna på ett hämligt ställe tillsammans med en ny portal, så om någon går igenom någon av dem hamnar man i ett änd löst hål och det är bara en enda person som lyckats ta sig ifrån det. Börjar du förstå nu?" undrar hon och höjer på ett perfekt format trä ögonbryn.
"Jag tror det", svarar jag och tänker efter om det är något jag glömt fråga.
"Vänta! Hur lär jag mig de där krafterna?" säger jag och känner mig nöjd över att ha kommit på en viktig fråga.
"Å, krafterna är den enkla delen. Dom finns redan i dig. Du behöver bara hitta dem, följa vägen till hjärtat. Vi borde faktiskt börja öva, den första kraften är alltid svårast"

Hon hade fört mig till ängen igen och sagt att hon skulle hämta några andra för att de skulle få visa denna första kraft av mig.
Det är en konstig formulering av att säga det på, tänker jag och känner det som om alla mina problem precis försvinner. Just då ser jag ett gäng med träd som kommer gående mot mig. De ser alla olika ut och jag kan som tur är redan urskilja det gamla trädet som hittills varit den ända jag pratat med. Nu när de äntligen har kommit hela vägen fram hoppar jag upp från den halvstora sten jag satt och väntade på och undrar förväntansfullt vad det är de tännker visa för mig.
"Detta är Viline", börjar det gamla trädet som ställt sig bredvid mig. "Viline, detta är mina barn", fortsätter hon och i tur och årdning presenterar de sig. De är fjorton stycken med var och en ett så svårt namn att jag knappast kommer kunna komma ihåg dem.
"Ni kan börja nu, ungar", skrattar hon och de går ut och ställer sig i en cirkel på ängen. Den äldsta utav syskonen börjar och snart står där en hus grund enbart av växter som murgröna och klematis. Löven är stora och blommorna slår långsamt ut i alla regnbågens färger. Jag tittar häpet på när den ena efter den andra lyfter sina armar för att skapa en ny växt för att göra klart huset.
"Varför bor ni inte i sådana?" Frågar jag det gamla trädet som fortfarande står bredvid mig.
"När vi gömde oss undan ........... byggde vi husen i berget och vi trivs där så vi flyttar liksom inte tillbaka", förklarar hon. "Och nu är det hög tid för att låta dig försöka!"

Ja tror ni som läser att hon kommer lyckas? Eller kommer hon att misslyckas totalt? Tack för att ni läst ännu ett av mina kapitel och fortsätt läsa! ❤❤❤