Skepnadsskiftarna

Del 1: Frågor

Ljuset börjar sakta smyga sig fram mellan mina ögonfransar när jag plötsligt hör en duns. Jag flyger upp ur sängen och kollar mig runt. Vart är jag? Jag befinner mig i ett litet rum med två sängar, ett fönster och en dörr. Väggarna, taket och golvet är gjorda av stora trädstammar. I taket hänger en fotogenlampa och på golvet ligger det en tunn, vävd matta i olika färger. "Duns" Ljudet igen! Jag vänder mig om och smyger mig fram till dörren. Den står lite på glänt så jag tittar ut. Utanför dörren finns ett större rum med några fåtöljer och i en av fåtöljerna sitter vadå? Jag ser inte riktigt utan måste glänta lite till på dörren för att få en bättre syn. Då händer allt plötsligt väldigt snabbt. Gångjärnen i dörren gnisslar, något rör sig borta vid fåtöljerna och på mindre än en sekund står det något framför mig. Jag flämtar till när jag upptäcker att detta något är en livs levande puma. Jag hinner knappt tänka något innan pumans bruna ögon rullar bakåt och byts ut mot ett par djupblå ögon. Samtidigt ändras pumans utseende från puma till människa på mindre än fem sekunder. Framför mig står nu en pojke i min egen ålder med djupblå ögon, brunt rufsigt hår och fräknar. Han har ingen tröja utan är endast klädd i ett par mjuka grå byxor. Hans överkropp är täckt av tatueringar som snirklar sig från hjärtat längst armarna ända ut till fingerspetsarna.
"Sätt dig" säger han och pekar mot fåtöljerna. När han öppnar munnen ser jag att han har två par sylvassa hörntänder. Jag vågar inte säga emot utan gör som han säger och sätter mig i en av fåtöljerna och nu kommer frågorna till mig. Vem är pojken? Hur gjorde han sådär? Vart är jag? Varför har han tatueringar? Vad gör han här? Vad vill han? Kommer han skada mig? Vad händer om han blir puma igen?

*****

Han sätter sig i fåtöljen mitt i mot mig och börjar prata.
"Hej Sapphire, jag heter Zirkon och jag vet att du har många frågor" Han gör en kort paus och fortsätter sedan.
"Du får ställa tre" säger han med en hes, mörk röst.
"Bara tre!?!" Utbrister jag.
"Jag har minst hundra frågor! Men för det första hur kan du veta vad jag heter?" Han skrattar lite innan han säger
"Okej det var första frågan och svaret är enkelt, det står på din arm" Jag tittar ner på mina armar och då ser jag det. Mina armar är precis som hans täckta med tatueringar som slingrar sig från axlarna ner längst armarna och på min högra arm ser jag att de slingrade tatueringarna bildar bokstäverna S A P P H I R E. Jag stirrar ett tag på min egen arm innan min blick vandrar till Zirkons högra arm och precis som på mig bildar tatueringarna bokstäver fast på hans arm står det Z I R K O N. Jag öppnar munnen för att säga något men det kommer inga ord. Jag bar gapar en stund innan Zirkon fortsätter
"Jag vet att du har många frågor, men du får bara ställa två till" säger han med sin hesa röst. "Okej" säger jag tillslut. Jag tänker efter en stund innan jag frågar
"Hur fan kunde du förvandla dig till en puma?!" Han skrattar lite igen innan han säger "Du ställer exakt samma frågor som jag gjorde när jag kom hit." Säger han och skrattar.
"Men svaret på din fråga är att det krävs lite träning men snart kommer du också kunna göra det, fast inte till en puma då utan till något annat djur" Jag bara gapar. Hans svar väcker bara nya frågor. Vem har tatuerat mig? Varför är jag här? Vadå kommer jag också kunna förvandla mig? Vem är han? Kom han också hit precis som jag utan att veta någonting? Det här måste vara ett skämt tänker jag. Någon måste skoja med mig, såg jag ens en puma? Det är då han förvandlar sig igen. Hans djupblå ögon rullar bakåt och byts ut mot ett par bruna och han är återigen en puma. Jag blir förskräckt men innan jag hinner säga något rullar hans bruna ögon bakåt igen och byts ut mot det djupblå och han är en pojke igen. Han flinar och säger sedan
" Så flicka vad är din sista fråga?" Jag öppnar och stänger munnen några gånger innan jag tillslut har lugnat ner mig och säger
"Vart är jag?" Han flinar brett innan han säger "Välkommen till stuga 27 i Lapidibus mitt inne i djupaste Altitudo!" som om det var något alldeles självklart.
"Va?!" Säger jag frågande.
"Eh kom så ska jag visa dig runt i stället" säger han och reser sig upp.