Lungor utan syre

kapitel 1

December

Jag bor i en lägenhet som känns krympt. Ett par byxor som krympt i tvätten. Äldre människor som krymper av ålder. Min lägenhet känns krympt på det sättet som om någon har flyttat alla väggar en meter inåt mot mitten, eller som om någon har förstorat de möbler som vi faktiskt äger. Jag vet inte vad det beror på. Det skulle kunna bero på att vi delar lägenheten med en annan familj, eller kanske är det på det viset att det helt enkelt beror på att det är december. Den värsta månaden på året. Alla går runt i fruktan för att just deras barn ska bli ett av de lottade. Folk kastar blickar på föräldralösa barn och tänker att det ändå inte är någon som kommer sakna dem. Alla som har en familj drar in sig i husen och deras hem som att försöka gömma sig från omvärlden, att glömma vad som pågår. Men alla vet vad som händer. Alla vet att vid slutet av månaden kommer hundra ungar vara döda, och att det inte finns något sätt att ändra på det. Att revolutionera är det dödsstraff på. Att protestera är det dödsstraff på. Att över huvudtaget säga ett ord emot diktatorn är det dödsstraff på. Det är därför ingen vågar göra något. Ingen vågar säga emot. Vi lever i en mardröm som vi inte kan vakna upp ifrån.

"Alex. Vakna upp ur dagdrömmandet nu. Alex. Du kom tillbaka hit nu, tack. Jag behöver dig" Säger Mrs. Marce. Jag blinkar till och tar mig långsamt tillbaka till nuet.

Jag skakar på huvudet.

"Det borde vara jag." Säger jag och tittar ner på Ruts lilla och bleka ansikte. Hon har blod i mungiporna och i näsan. "Inte hon. Vad har hon gjort för att förstjäna detta? Varför är det alltid hon? Kan du säga mig det Mrs. Marce?" Jag tittar bedjande på henne, som tittar tillbaka med sorgsen blick. Hon är trött, det syns igenom hennes mask som hon har satt på sig för att inte bryta ihop här rakt framför ögonen på mig. Hon har behövt genomgå det här så många gånger förut så jag inte kan räkna upp dem på mina fingrar. Hur hon klarar av det blir för alltid ett mysterium för mig.

"Alex, lugna ner dig. Vi båda måste ta oss samman." Hon tittar oroligt ner på Rut. "Det är säkert bara ett av hennes vanliga anfall, som hon får ibland. Du vet?" Men hon verkar inte speciellt övertygad när hon säger det. Vi båda vet att det här har vart det värsta hittills, men ingen av oss vågar nämna det.

Jag nickar och sjunker ner på stolen bredvid Ruts säng. Lakanen är täckta i levrat blod och är på många ställen sönderrivna av Ruts vassa naglar där hon har vridit sig i smärtor. Ruts andetag är ojämna, och väldigt svaga. En droppe blod rinner från hennes näsa ner över munnen, hakan och sedan ner till hennes nyckelben. Jag tar en handduk som hänger på stolen, spottar på den och torkar sedan försiktigt bort strilen av blod. Hon vrider sig litet och jämrar sig tyst.

"Vad gör jag utan dig Alex?"

"Vad menar du med det?" Jag tittar förbryllat på henne.

"Du vet vad jag menar. Vad gör jag om du blir lottad? Du vet att majoriteten som blir lottade är sextonåringar." Hon ser på mig med allvarlig blick.

"Det händer inte." Jag vänder bort blicken.

"Sluta upp med det här. Du vet lika väl som jag att det kan hända. Vi måste prata om det förr eller senare."

Jag tittar tillbaka på henne. "kommer du ihåg när vi möttes för första gången? Hur envis du var då?"

När jag mötte henne på svarta marknaden hade hon varit oerhört envis med mig. Hon försökte sälja ett par kartor till mig, men jag vägrade. Vi hamnade i en ganska intensiv diskussion och det hela slutade med att jag köpte hennes kartor och en massa tennkastruller som jag inte alls behövde på grund av hennes envishet. I diskussionen hade jag på ett eller annat sätt råkat nämna att jag var hemlös, och ett tag efter det sökte hon upp mig och erbjöd mig att få bo med henne i hennes lägenhet. Jag frågade om jag fick ta med mig min lillasyster Rut.

"Självklart."

"Grejen är den, att då ledde din envishet någonstans. Det var en bra sak att du höll på att chata om det, men jag har väldigt svårt att se den här diskussionen leda någon vart annat än att vi båda blir ännu mera ledsna eller rädda."

"Men vi måste prata om det! Jag vet inte vad..." Jag avbryter henne.

"Nej! Vi måste inte. Vad vi måste är att fokusera på Rut som håller på att dö nu. Är det vad du vill? Att hon ska dö?" Mina ögon fylls av tårar." Jag är bara så rädd just nu." Jag ser hur Mrs. Marce ser oroligt på mig istället för på Rut, men det gör mig bara ännu mera arg.

"Se inte på mig sådär! Rut är den som behöver tröst, inte jag." Jag reser mig tvärt upp när Mrs. Marce kramar om mig. "Jag eh, jag måste ut härifrån."

"Vart ska du?"

"Jag vet inte. Måste bara ut." Jag ser mig om i det smutsiga, trånga rummet. Den gulna tapeten har flagnat i kanterna och Ruts säng tar upp det mesta av utrymmet, men hon är så liten så att i jämförelse med mig är rummet stort för henne. Hennes blonda hår är smutsigt och okammat. På det lilla nattduksbordet bredvid sängen står en ficklampa som hon använder om hon vill läsa sent på natten. Jag böjer mig bredvid sängen, tar ficklampan och kysser Rut på pannan.

"Jag kommer tillbaka snart. Jag lovar, " Viskar jag till henne. Sedan reser jag mig upp och ber Mrs. Marce att inte oroa sig.

"Om det här är om det jag sa om lottningen ber jag om ursäkt. Förlåt! Snälla gå inte ut. Inte efter utegångsförbudet, igen. Vi har inte råd att betala en böter på ett tusen kronor." Hon ser desperat på mig.

"Det är inte därför. Jag måste bara fundera på en sak, okej?"

"Men om du blir upptäckt..."

"Det blir jag inte. Ses snart." Jag springer ut genom dörren innan hon hinner säga något mer.