Lungor utan syre

kapitel 2

Sekunden när jag lämnar lägenhetshusets ytterdörr och kommer ut i den skräpiga gränden omsluts jag av mörker. Inga lampor är tända, inget ljus. Det beror på utegångsförbudet. Ingen får lämna sitt hem efter klockan åtta på arbetsdagar, vilket för mig och alla andra på slumområdena innebär varje dag. Jag tackar för att ja tog med ficklampan, men det är ännu inte säkert att tända den. Om jag skulle bli upptäckt nu skulle jag i bästa fall få betala tusen kronor i böter, vilket varken jag eller Mrs. Marce har sammanlagt. Vi skulle inte ens ha en susning av det om vi så slog ihop våra pengar med den andra familjen i våran lägenhet. Så att bli upptäckt är nog inte det bästa alternativ jag kan åstadkomma.

Det tar ett tag för mina ögon att vänja sig med mörkret och när de väl gör det sätter jag av bort längs gränden. Jag måste vara på vakt hela tiden, för det finns vaktposter utsatta lite titt som tätt för att stoppa sådana som jag. sådana som smyger ut på natten och utför hyss.

Gränden är trång och avlång. Den leder fram mellan två lägenhetshus som är byggda i cement. De är slitna och det sitter gamla affischer om uppror på väggarna. Ett sista hopp om en ljusare framtid, som alla bara har ignorerat. Personen som satte upp dem är troligtvis redan död. Marken är full av skräp. Burkar, papper, plast. Ingen mat, eftersom ingen har råd att ens gå miste om en smula. När jag tar mig fram längs de smutsiga kullerstensgatorna minns jag tillbaka till en dag då några vakter hade slängt ut hela brödstycken på marken. Jag var bara nio år när det hände men jag kommer ihåg det så tydligt. De gjorde det bara för att få se alla människor förlora den stolthet som de lyckats behålla och kasta sig över varandra för att nå bröden. Det hade utvecklats till ett sådant groteskt slagsmål att det var en som bröt nacken. Alla som varit inblandade i slagsmålet åkte i fängelse och ytterligare några familjer svalt.

Jag når en korsning. Tar till vänster. Bort från staden. Jag ville inte tro vad Mrs. Marce hade sagt. Jag vågade inte ens tänka på vad som skulle hända om jag blev lottad. Alla konsekvenser av att jag dör. Men jag tänkte på det, och jag insåg att jag måste göra något. Om jag dör kommer inte Rut och Mrs. Marce klara sig eftersom det är jag som tjänar in pengar och mat. Visserligen skulle de ha hjälp från våra vänner, men de har egna barn att ta hand om. Den ända lösningen så som jag ser det är att de måste fly. Över muren till paradiset. Men det är som på när omöjligt eftersom det finns så hinder. Ett av de största hindrena är att muren ligger ungefär femtio mil västerut från den lilla staden där jag bor. Och vi har ingen bil. Det går heller inga tåg eller plan dit eftersom det inte bor någon på några mils radie vid muren. Så vitt som diktatorn vet. Stelon Carp, sonen i familjen vi delar lägenhet med, berättade för mig en gång att det ryktas att det bor någon nära muren och som på ett sätt har lyckats brevväxla med en person från andra sidan. Självklart kan jag inte veta om han talade sanning, och om han gjorde det om det är sant. Men om det är, så vet jag att det finns hopp för Rut och Mrs. Marce.

Nu är jag en ganska lång bit utanför staden. Framför mig finns en ödslig väg ut till ingenstans, och jag börjar gå ditåt. Bara jag vet att det inte alls leder ut till ingenstans. Bara jag vet vad som egentligen finns därute. Jag halvspringer fram i mörkret. Det finns inget ljus bortsett från månen som kämpar sig fram bakifrån molnen. Jag stannar upp för att vila ett litet tag. Jag är andfådd och flåsar lätt. Jag stryker svetten ur pannan och kisar bort mot staden. Bra, ingen följer efter mig. Jag vågar mig på att tända ficklampan nu. Ljuset tänds och flimrar till innan det blir stadigt. Ljuset är gul-grönt och ser obehagligt ut. Hemmagjorda batterier eftersom vi inte har pengar till nya. Jag lyser framför mig på vägen. Det är torr sand under mina fötter. Torr sand är det ända av naturen som faktiskt finns kvar. Inga träd och sånt, bara torr sand och sten. Med mitt nya ljus och förbättrade syn sätter jag av ner längs vägen i snabb fart. Jag har bara gått den här vägen en gång förut, och jag var liten då, men jag kommer ihåg hur man ska ta sig. Vid första svängen viker jag av åt höger, sedan ska jag rakt. När jag kommer till andra kröken tar jag vänster. Rakt, vänster, vänster, höger. Sedan rakt sista biten fram till huset. Huset är litet. Det är en hemsk syn att se, och bara de modigaste skulle våga gå i närheten av det av rädsla för seriemördare eller demoner. Fönsterna på byggnaden är igenspikade och dörren är av metall. Metallen har repor och knölar precis som om någon hade velat ta sig in genom att banka upp den med en yxa. Huset är av brunt trä och det har möglat och blivit mört på många ställen. Det är klotter och häftstift på väggarna. Gamla spikar. Pappersskräp. Det svarta granittaket har på många platser ramlat in. Ingen skulle kunna bo här. Fast allt är en illusion.

Att ta sig dit blir svårast för dem. Femtio mil för en gammal tant och en allvarligt sjuk liten flicka ensamma genom ett helvetteslandskap är ingen lätt match, men med rätt kontakter tror jag att det kan funka och så passande att jag vet en som kanske är villig att hjälpa till. Jag släcker ficklampan och smyger fram till ett fönster. Det var så länge sedan jag var här. Jag ställer mig på tå för att försöka se in men jag ser självklart inget. Det är klart att de har fixat så att man inte kan se in genom fönsterna. Men det är då jag faktiskt ser något. Ett öga ser ut att titta tillbaka på mig. Det är svårt att se men jag kunde svära på att det är någon som står och tittar på mig. Jag står och stirrar blint ett tag på ögat som inte rör sig. Sedan går jag bort till metalldörren och sparkar tre gånger med foten så hårt jag kan. Personen som stod och titta på mig måste ju hör det. Ingenting händer. Så jag bankar med knytnävarna på metallen tills det börjar göra riktigt ont. Då hör jag ett slags skrapande innanför dörren. Ungefär så det låter när en skrapar bort torkad färg från bordet. Eller levrat blod från väggarna. Sedan rycks dörren upp och där står konturen av en man. Jag kan knappt se honom innan jag snabbt nästan slits in i det trånga rummet. Jag dras genom rummet bort mot hörnet då han plötsligt stelnar till och jag kan se att han tittar på mig. Jag tittar mig om förbryllat och undrar vad det här är för en. Jag undrar om det kan vara..? Nej. Omöjligt. Men mina tankar avbryts av att han säger något.

"Alex?"