-D/N SKYNDA DIG UT!!
-Men mamma!!!
-GÅ!!! NU!!
-VI KOMMER ALLTID ÄLSKA DIG!!
-JAG LÄMNAR ER INTE!!
-D/N DU MÅSTE!!!
Jag grät medans jag hoppade ut från andra våningens fönster. Mamma, pappa och Elin. De hade inte kunnat ta sig ut, dörren till klädkammaren hade blockerats. Min fot gjorde ont från fallet och när jag kollade upp stod lågorna ut genom fönstret. Jag skrek, jag skrek ut all min ilska. Varför, varför, VARFÖR?! Varför var det min familj som behövde dö? Mamma och pappa, och Elin, min älskade lillasyster Elin, hon hade bara upplevt sju år i livet, sen slutar det såhär. Jag hörde sirener som närmade sig, och alla grannarna hade kommit ut. De stod där och kollade på mig där jag låg och grät och skrek på marken, några grät också. Brandkåren var nu i full gång med att släcka branden och askflagor singlade sakta ner från hyreshusets andra våning. Plötsligt kände jag en hand på min axel, det var en brandman.
-De kunde inte komma ut.
Grät jag.
-Jag kunde inte få bort sakerna, det är mitt fel!!
Jag kollade ner på mina händer som var helt blodiga efter att jag tagit i de brinnande föremålen, det hade bränt hål på huden.
-Lyssna på mig, det är inte ditt fel. Det var en tragisk olycka, det var inte någons fel.
Han kollade allvarligt på mig. Jag nickade och hulkade. Jag kollade bakom mannen, där syntes det att tre rökdykare släpade på tre, svarta lik. Eller en bar på en liten barnakropp som hängde livlöst i hans grepp. Jag grät ännu mer och skulle precis falla till marken igen när mannen tog tag i mig och bar mig bort till en ambulans. Det var en ung kvinna och en medelålders man i ambulansen, de lastade direkt in mig.
-Lycka till.
Sa brandmannen innan de stängde dörren och åkte iväg.
På sjukhuset lindade mina händer med något speciellt, sen röntgade dom foten men som tur var var den bara stukad. Jag grät både dag och natt, jag brukade få ligga själv inne i ett mörkt rum och skrika ut min sorg. En dag tog jag äntligen upp min mobil från bakfickan, pappa hade förbjudit att jag hade den i bakfickan för skärmen kunde spräckas, men jag hade inte brytt mig. Jag kollade på mina bilder, jag hade en massa foton på Elin. När hon fyllde sju, när hon lekte med barbies, när hon hade tagit bilder på sig själv och en massa liknande. Jag hade även på mina föräldrar. Jag grät fortfarande, fast utan en massa skrik och hulkningar. Alla mina bilder skulle jag kolla igenom, och det skulle ta ett tag. När jag kom till näst sista mappen kollade jag på bilderna. På de flesta skrattade dom, men på en del sjöng dom eller dansade. Då bestämde jag mig. Jag tänkte inte ligga där i rummet och gråta varje dag i resten av mitt liv. Jag tänkte rymma. Jag smög mig ut i korridorren, sen till caféet. Där fanns en dörr så anhöriga kunde komma in och fika med de som var inlagda, där smög jag ut. Foten gjorde inte lika ont längre, det kändes såklart men jag kunde gå på den. Jag hade både mitt busskort och bankkort med mig, det hade jag alktid i skalet på mobilen. När jag var inne i stan efter att ha åkt buss behövde jag ta och köpa lite andra kläder, eftersom att jag fortfarande hade dom som jag hade varit inne i lågirna med, så de var lite svarta. Jag köpte ett par mjukisbyxor, en långärmad tröja och en munkjacka, sen gick jag in i en annan affär och bytte om i provhytterna. Jag gick till tågstationen och köpte en biljett, tåget gick om en timme. En korv fick bli min lunch, sen köpte jag en chokladkaka till resan, den skulle ju ändå ta tre timmar.
