Jag satt på bänken. Det var höst. Regnet stod som spön i backen. Inte en människa ute. Hemma bråkade bara mina föräldrar, är inte ens säker att de visste att jag fanns, det verkade inte som det. Min hoodie var plaskblöt och jag kavlade upp armarna, de små men många små rosa strecken syntes tydligt. Vart var jag egentligen önskad och välkommen? Inte hemma. Inte i skolan. Ingen annan stans. Mitt liv var fyllt av hemligheter och det fanns inget bra med att vara jag. Jag reste mig upp. Jag hade bestämt mig, det jag så länge grubblat på skulle nu få ske. Jag gick till cykeltunneln, ovanpå den var det en stor byggnad, kontor tror jag. Det var en mur, cirka 1,10 hög, så man inte skulle ramla ner. Jag klättrade upp på den, det var cirka fem meter ner till kullerstenarna där nere. De såg välkomnande ut... Nu gör jag det. Jag tog sats och, föll bakåt? va? Men jag hoppade ju framåt? Någon höll i mig bskifrån.
- Vad tänker du med? !
Rösten var arg, ledsen och orolig. Jag vände mig om, där stod Omar Rudberg. Från the fooo. Jag kände på min snapback, det var den med the fooo märket på. Vi stod där och kollade på varandra, han såg sorgsen ut. Plötsligt föll jag ihop på marken och började gråta okontrollerat. Han satte sig bredvid.
-Schh... Det är okej... Jag finns här...
Jag satte mig upp, och han gav mig en kram.
-Varför försöker du ta livet av dig? Det som är så hemskt?
Vi satt bredvid varandra på den kalla och blöta marken.
-J...ag... J..ja.
Hulkade jag.
-Schh... Det är okej... Kom här.
Han hjälpte mig upp på ben, sen lyfte han upp mig och jag grät mot hans axel, jag hade ingen aning vart vi var påväg, men det kvittade. Efter ett tag bar han upp mig på en uppfart, uppför en trappa och genom en yttedörr. Han går upp för ytterligare en trappe och lägger mig på en säng. Jag ligger tyst på sängen medans han rotar i en garderob. Efter ett tag kastar han en stor tshirt, ett par gråa mjukisbyxor och en blå hoodie till mig. Han går ut och jag byter om, sen går även jag ut. Han står lutad mot en vägg och kollar mobilen, han är så fin. När han märker att jag är klar går vi ner och sätter oss vid ett bord, han fixar varm choklad medans vi pratar lite.
-Vad heter du?
-D/N.
-Vad fint.
-Tack.
-Fryser du?
-Inte speciellt.
-Är du en foooer?
Han ler lite finurligt.
-Det kan man lugnt säga.
Han sätter sig andra sidan bordet och ställer en mugg frsmför mig och tar en själv.
-Vad är det nu som gör att en underbar tjej som dig har sådana visioner?
-Lite olika.
-Mobbad?
-mhm...
-Länge?
-Alltid.
-Stackare... Nåt mer?
-Mina föräldrar vet nog knappt att jag finns...
Han verkar bli lite förbannad, det märks.
-Hur kan man vara så stenhjärtad?
-Vet inte...
- Du är vacker.
Jag kollade på honom.
-Du ser ut som om du sett ett spöke.
Skrattade han.
-Näst intill iallafall.
Jag log jag med. Sen kollade jag ut genom fönstret.
-Omar, kom!
-Visst.
Jag gick ut på en veranda och drog med Omar.
-Kolla!
Jag pekade uppåt.
-Oooooooo!!! Regnbåge!!!
Han log och jag började skratta åt hans reaktion.
-Du vet att regnbågar och mistlar har samma regler va?
-Va? Nej.
-Nu vet du.
Han log och drog in mig i en kyss....
