Moonlight

2

Jag hade vaknat när Benjamin försiktigt försökt ta sig ur sängen utan att väcka mig, han hade misslyckats. Jag hade vaknat när han lutat sig över mig för att se om jag fortfarande sov, vilket jag låtsades göra. Han hade viskat, lågt så jag knappt hörde, "sover du?". Jag valde att inte svara och där efter hade han lämnat rummet. Han brukar inte gå upp tidigt, han brukade alltid vilja ligga kvar i sängen hela dagen. Min första tanke var att han kanske skulle gå på toaletten, men när tiden drog över en halvtimme och han fortfarande inte hade kommit tillbaka blev jag fundersam, det var inte likt honom. Men, efter den halvtimmen kom han strax tillbaka in i rummet, smygandes. Han stängde dörren mjukt och försiktigt innan han trippade fram till sängen. Jag sov räv, försökte att hålla leendet borta.

"Ellie, du får vakna" viskar han och nyper mig i kinden. Jag ler och vänder mig om, så min näsa lätt trycks mot hans bröstkorg.
"Du är ju vaken" skrattar han och lyfter upp mitt huvud, jag öppnar ögonen och ler mot honom innan jag sluter ögonen igen och låtsas somna om.
"Kom nu" säger han reser sig upp ur sängen igen. Jag suckar trött och drar kudden under huvudet.
"Kom dåååååå" klagar han som ett litet barn och tar tag i min hand och drar mig ur sängen.
"Okej okej, jag kommer" svarar jag och försöker att inte börja skratta. Han väljer att inte släppa min hand när han lämnar rummet och går ner för trappan. Jag försöker att inte snubbla när han drar mig ner för trappans alla trappsteg,  jag lyckas hålla mig på benen hela vägen in till köket.
"Men Benjamin" ler jag när jag ser hur frukostbordet är uppdukat med det mesta, det finns både våfflor på hög och mackor med flera olika pålägg.
"Varför?" Frågar jag chockat och han rycker på axlarna.
"Vet inte, kände att du förtjänade det" ler han och puttar mig fram till bordet.
"Vad har jag gjort för att förtjäna det här?" Frågar jag när jag sätter mig ner på stolen han dragit ut.
"Du jobbar hårt i skolan och står ut med mig dagarna i ända" säger han och jag kan inte låta bli att släppa ut ett litet skratt.
"det riktiga skälet är att du vill ha våfflorna men vill ha något annat att skylla på" flinar jag och han kan inte hålla leendet från sina läppar.
"Det är i vilket fall väldigt gulligt, tack!" Lägger jag till och lägger en våffla på min egna tallrik, även ett knäckebröd med avokado hamnar på min tallrik och glaset fylls med äppeljuice.
"När är nästa match?"Jag möter Benjamins blåa ögon från andra sidan bordet och han sväljer maten han hade i munnen för att svara.
"I morgon" svarar han och jag nickar.
"Tid?" frågar jag som följdfråga.
"vi ska samlas vid halv åtta" svarar han och jag nickar ännu en gång. Vi äter långsamt och länge, radion spelar tyst i bakgrunden och vi pratar om allt möjligt, skolan, hockeyn, kompisar och annat trams som vi någon gång läst eller hört. Vi för ofta djupa diskussioner och vad som händer ute i världen, som vi i vårt trygga lilla land inte har en aning om. Det intresserar oss båda, saker som skulle klassas som ointressant i andra tonåringars öron kan vi sitta och diskutera i timmar. Efter att vi tillsammans plockat undan frukosten och plockat ur och i diskmaskinen återvänder vi upp på hans rum. Det är bara vi hemma, Benjamins bröder tränar, Sara och Andreas är på sina jobb och Philippa är hos en kompis.
"Vad gör vi idag?" Frågar jag när jag ligger i hans säng ännu en gång.
"Jag vet inte, några förslag?" Jag skakar på huvudet, min fantasi på vad man skulle kunna hitta på är som borta.
"Ska vi gå till parken?" Frågar han efter en lång tystnad, jag vänder upp blicken mot honom, han kollar redan på mig, jag ler och nickar.
"Det blir kul" svarar jag och reser mig upp ur sängen. Denna gången är det inte jag som ligger kvar och drar mig, denna gången är det tvärt om.
"Kom igen då, vi bytar om och går direkt" Det tar honom emot att resa sig ur sängen, men efter många minuter står vi i hallen med vantar och mössa på, redo att lämna huset. Trädkronorna glittrar fint av snön och vägarna är glashala av is.
"Håll i mig, jag kommer dratta på ändan" säger jag och krokar armen stadigt i Benjamins. Han skrattar åt mig, sådär härligt som han gör när han verkligen är road.
"Sluta skratta" yttrar jag samtidigt som jag försöker hålla mig på bena, skorna jag har ska egentligen greppa bra på is, men eftersom saltbilen inte hunnit göra sitt jobb än är det blixthalt och inte ens vinterskor klarar av varenda steg.
"Jag håller i dig, ingen fara. Du kommer inte dratta på ändan" säger han och lägger en hand runt min midja  samtidigt som han försöker härma mitt uttryck, dratta på ändan, utan att skratta allt för mycket. Efter att ha överlevt den hala asfalterade vägen är grusvägarna i parken inte alls lika lätta att halka på, och man kan gå nästa som vanligt. Även om det är mitt i kalla vintern och det känns som minst 30 minus grader om näsan så lyser solen och himlen är endast klädd av några få små fluffiga moln.