Moonlight

7

Klockan ringde halv sex, vilken start på jullovet tänkte jag. Även om det lockade med att somna om tvingade jag mig ur sängen med slutna ögon. Det hela blev lite lättare när jag tänkte på att Steven varit vaken i minst en timme och att han var minst lika trött som jag.

Han satt i köket och tuggade på en macka, i hallen stod hans resväskor och väntade. Snart skulle han åka igen, och huset skulle bli lika tomt som det var för två veckor sedan. Det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid att han alltid är hemma, man går tillbaka till hur det varit förr, när vi var små. Men snart skulle det vara över, Steven skulle tillbaka till Karlstad och jag skulle återgå till att tillbringa mitt lov med mina kompisar. Det kändes på något sätt konstig, även om det var så jag tillbringat de två senaste åren, som ensambarn i huset.
"Godmorgon sömntuta" flinar han när jag kommer in i köket, jag ger honom en trött blick innan jag sätter mig ner med ett glas vatten i handen.
"Jag gör det här för din skull, det vet du va?" påminner jag honom om och han nickar.
"Jag vet" ler han och skrattar kort innan han reser sig upp från stolen.
"Vart ska du nu?" frågar jag förvirrat, men han svarar inte utan bara lämnar mig ensam i köket.
"Jaha, schyst" mumlar jag och dricker trumpet ur mitt glas. Jag sitter där ett bra tag, skrollar igenom olika sociala medier på telefonen med glaset för näsa och mun.
"Estelle, vi åker om tio minuter" säger mamma snabbt när hon kommer in i köket för att packa matsäcken hon köpte åt Steven igår. Jag nickar kort som svar innan jag dricker upp det sista av vattnet och reser mig upp från stolen. Jag reser mig så hastigt att stolen trillar i golvet bakom mig och ställer både mig och mamma chockade med blicken på offret för min hetsighet.
"oops" säger jag med ett lätt skratt innan jag lyfter upp stolen igen.

När jag satt båda skorna på fötterna tar jag jackan i handen och går ut efter Steven till bilen. Det är tur Steven har en så snäll syster, som hjälper honom bära, för väskan jag fick var inte lätt.
"Ska du köra?" frågar jag förvånat när Steven hoppar in framför ratten. Han vänder sig om mot mig, ler överdrivet stort innan han skrattar och nickar.
"Brorsan har körkort sen länge vet du" säger han och jag nickar.
"Jo, jag vet" mumlar jag och knäpper fast säkerhetsbältet. Mamma hoppar in bredvid mig och pappa bredvid Steven innan vi lämnar uppfarten.
Jag förvånas över hur bra Steven blivit på att köra, sist jag åkte med honom var när han precis tagit körkortet, då gick det inte lika mjukt, inte lika säkert, inte lika fort. Nu var han stadigare på gasen, han var säkrare på ratten och växlingen skötte han galant. Han måste ha tränat mycket i Karlstad. Bilresan till tågstationen gick fortare än förväntat, och det gick alldeles för fort för tåget att rulla in framför oss.
"Jaha...." börjar pappa när han räcker över väskan till Steven.
"Ja..." svarar han och tar emot väskan, kastar den över axeln och kollar på mamma.
"Ring när du kommer fram" ler hon sådär mjukt som bara hon kan.
"Jag lovar" försäkrar han mamma om innan han kramar om henne. Jag ser på henne att hon tycker det är jobbigt att han åker, såhär dagarna innan julafton. Inte för att detta skulle vara jobbigare än den dagen då han faktiskt flyttade hemifrån på riktigt, då grät mamma.
"Lycka till nu, vi hejar från soffan" ler pappa och kramar om Steven han också.
"Tack så mycket" svarar han under kramen innan han kollar mot mig.
"Gör några mål för mig" ber jag och besvarar hans lekfulla flin innan jag kramar om honom.
"Jag ska göra mitt bästa" svarar han och jag nickar.
"Det hoppas jag"
"Här" säger han sedan. Jag kollar nyfiket på väskan han börjar rota in, han plockar upp ett paket, det är inslaget i turkost papper med rosa blommar på, han räcker det till mig och jag ler tacksamt.
"Du får inte öppna det förrän på julafton!" Säger han menade och jag nickar.
"Lovar inget" flinar jag busigt och han suckar.
"Mamma håll koll på henne" han ger mamma en uppmanande blick och hon nickar.
"Skynda dig på tåget nu" skrattar pappa och puttar menande Steven mot tåget.
"Hejdå" säger han innan han kliver på och vi vinkar efter honom.
"TACK" ropar jag efter honom när han försvinner från dörrarna.
Vi står och följer tåget tills det lämnar stationen, då vänder vi återigen hem. Jag pillar på inslagspappret, de turkosa och rosa färgerna är färger jag älskade som liten, inget jag kan säga att jag fortfarande gör. Men det värmer i hjärtat att han kommer ihåg det, för det gör knappt jag.
"Vad tror du det kan vara?" Frågar mamma nyfiket och jag rycker på axlarna.
"Huvudet på min gamla Barbiedocka som Steven slet sönder när vi var små" svarar jag skämtsamt och mamma suckar lätt.
"Det får vi väl inte hoppas, det skulle vart lite bisarrt" ler hon och jag nickar instämmande, det hade vart hemskt, men jag hade i vilket fall som helst haft en hel Barbiedocka igen.

Vad bör man packa för en kort tur till Jönköping? Kläder, vad blir det för väder? Har dem fått snö? Kommer det regna? Blir det kallt? Att packa har aldrig varit min styrka, antingen packar jag alldeles för mycket eller alldeles för lite. Jag börjar redan nu fundera över vad som skulle behövas, för annars sitter jag där, dagen innan med en tom väska och bara trycker ner allt som går ner, och jag har inte lust att dra runt på en väska som väger mer än jag själv. Inte heller har jag lust med att Benjamin ska dra den för att jag är för klen, bättre självförtroende än så har jag faktiskt. Men jag har gott om tid på, det är inte onsdag än på några timmar.

På ett tåg påväg hem från huvudstaden, Stockholm var fint.

Ily