Moonlight

10

Jag frös och hade ont i huvudet. Jag satt ensam uppe på läktaren och betraktade Benjamins sista träning för den här gången. Det var knappt tio minuter kvar av träningen och jag räknade varenda en. Just nu var allt jag ville att åka hem, sätta mig på tåget och sova. Men det skulle dröja minst en timme innan Benjamin var klar här, med duschning och det så kallade mötet dem skulle ha innan han åkte hem.
När alla började åka av isen log jag lätt, sist av, precis som alltid var Benjamin. Ett sista varv runt rinken efter att alla andra åkt av var standard. När även Benjamin lämnat isen reser jag mig upp från stolen och plockar ihop mina grejer innan jag går ner till rinken själv. Hade jag burit klackar idag hade det ekat i hela arenan, så tyst var det. Med en lättare suck vänder jag tillbaka och går långsamt upp för trapporna igen, ut i korridoren som leder mig hela vägen ut igen. Ute lyser solen så att snön glittrar där den ligger. Det är kallt och kylan biter sig tag i min näsa lika snabbt som jag kom ut. Jag strosade runt på de nästan tomma gatorna, söndagar innebär stängda butiker och speciellt såhär på vintern, folk höll sig helst hemma. I en halvtimme gick jag omkring, kollade på alla byggnader jag för tio år sedan gick förbi, byggnader jag tillbringade flera timmar i och byggnader man sprang igenom. Det mesta var som det alltid varit, samtidigt som mycket var förändrat, nytt och ovant. Att gå omkring i kylan och bara lyssna på tystnaden fick både huvudvärken och tröttheten att släppa, i alla fall för en liten stund. När jag väl vände tillbaka till arenan hoppades jag på att Benjamin skulle stå i dörren på väg därifrån, men det gjorde han inte. Jag fick sitta i en kvart och vänta innan han kom, dragandes på våra resväskor. I hans sällskap gick även killen som körde oss till arenan första dagen, han dragandes på Benjamins hockeybag.

"Nu åker vi hem" ler han när han kommer fram, jag nickar lätt och tar tag i min egna resväska och följer efter dem till bilen. Bilresan tog oss till tågstationen, hyfsat snabbt. Ute på perrongen sätter jag mig trött på resväskan, Benjamin tar snabbt plats bredvid på sin egen väska och pustar härmande och flinar mot mig.

"Jag är verkligen inte på humör Benjamin" suckar jag och hans flin kryper snabbt bort från hans läppar.

"vadå? var det hänt något?" frågar han oroligt och jag skakar på huvudet.

"nej, jag har bara ont i huvudet och är jätte trött" suckar jag och sluter ögonen.

"du får sova på tåget, har du tagit någon huvudvärkstablett?" Jag skakar ännu en gång på huvudet. Han var tyst ett tag, rotade igenom sin ryggsäck som stod på andra sidan av hans resväska.
"Här" han räckte fram en huvudvärkstablett och en vattenflaska. Jag log lätt och tog emot det, svalde tabletten och lämnade tillbaka flaskan.

"Tåg mot Göteborg anländer till spår 4 om fem minuter. Tåg mot Göteborg anländer till spår 4 om fem minuter." Med en lättad suck reser jag mig upp från resväskan och gör mig redo att gå mot vår vagn. Tåget rullar in och Benjamin reser sig upp vilket ger mig friheten att ta hans resväska. Benjamin slänger upp väskorna på hyllan och jag snabbar mig för att paxa fönsterplatsen den här gången.

"har du biljetterna Ellie?" frågar Benjamin när han sätter sig ner bredvid mig.

"Nej vadå? skulle jag ha dem?" frågar jag och han kollar med höjda ögonbryn på mig.

"Ja" svarar han aningen sammanbitet. Jag drygar ut minuterna, ibland njuter jag av att se oron och stressen växa inom honom, det syns i hans blick och hans andning, hur han fingrar på första grej han får tig i eller hur hans ben börjar skaka.

"jag skojar med dig, här" säger jag och skrattar kort när jag plockar upp biljetterna ur väskan.

"fan för dig" flinar han och tar emot biljetterna.

"Va glad för att jag faktiskt skojade och inte talade sanning" flinar jag och han nickar.

"ja, får se det positiva i det" konstaterar han och jag nickar. Tåget rullar ut från stationen och efter ett tag kommer konduktören till vår vagn, Benjamin visar upp våra biljetter och det går snabbt och konduktören är borta på nolltid igen.

"hur taggad är du på julafton?" Jag var halvt på väg att somna när Benjamin lutat sig mot mitt öra och väckt mig tillbaka till verkligheten.

"ha?" frågar jag förvirrat och kollar mot honom, han skrattar och lutar sig tillbaka.

"Taggad på jul?" upprepar han och jag nickar.

"mhm" mumlar jag och han nickar.

"Kommer Steven hem?" jag skakar på huvudet och sluter ögonen igen.

"han har match på annandagen så han hinner inte" förklarar jag och Benjamin nickar. "men han lämnade ett packet till mig innan han åkte, men det är säkert bara något konstigt" berättar jag och han nickar igen. Jag förväntar mig inte att julklappen ska innehålla något han köpt helhjärtat, varenda jul och födelsedag har jag fått något vi alla skrattat åt, något som mer varit för skoj skull än vad det faktiskt varit något han tänkt efter eller lagt ner tid på. Men jag uppskattar dem också, jag förväntar mig bara inte att där ska ligga något av värde. En fakespya eller en tuta som kommer göra våra föräldrar galna.

"Steven är som Steven är" flinar han och jag kan inte undgå att le jag också. För min bror är precis som han är, rätt komisk faktiskt.

------

sååååå svårt att komma ihåg att det är vinter i boken när det är (iaf försöker vara) sommar ute. Hahah.