En liten Potter

Kapittel 8-Oh baby

Tio minuter senare kom ljudet Harry absolut inte ville höra. Ginnys smärtsamma skrik. Han önskade att hon inte hade så ont. Han frågade madam Pomfrey om det fanns någonting, vad som helst, som skulle ta bort Ginnys smärta. "Tyvärr", var det ända svar han fick. Harry höll i Ginnys hand. Hon kramade den hårt. När madam Pomfrey sa att hon kunde se huvudet, kände sig Harry bättre till mods. Om bara en liten stund skulle Ginnys smärta försvinna och han skulle få en ny familj. Några tårar rann ner för Ginnys kinder under den sista minuten. Hon såg både ledsen och glad ut. "Om du ska göra så här mot mig igen får du vänta i minst fem år", stönade Ginny precis i samma stund som ett litet skrik hördes. Ginny sjunk ner på sjukhus sängen och andades ut. Hennes grepp om Harrys hand blev mjukare. Madam Pomfrey gav Ginny en liten sak invirad i en filt. I filten låg en liten, liten baby med slutna ögon och skrek för fullt. Harry hade aldrig sett en baby på så nära håll, om man bortsåg från Dudleys fula bilder från när han var nyfödd. Han såg ut som en färdigvuxen treåring. Harry såg på Ginny och såg att hon log. Han log också. Ginny gav Harry James. Han var det sötaste ,förutom Ginny, han hade sett. Han hade små röda hårstrån på huvudet. Harry fortsatte att le. Hans son hade fått den officiella Weasley färgen. Nästa dag blev häktisk. Familjen Weasley, Rita Skeeter och killen med den irriterande kameran kom inspringande i sjukhusflygeln. James skrek naturligtvis för att han blev väkt så tidigt och för att kamera blixtrarna bländade honom. Till James räddning kom professor McGonagall och skrek åt Rita att omedelbart lämna skolan. Skeeter kunde ju inte göra något annat än att fort som tusan ge sig av. Harry vankade av och ann på ena sidan av Ginnys säng. "Jag är orolig över hur den där tidningsartikeln ska bli", sa han till Ginny. "Det är..." Ginny avbröts av en massa fnysanden. Mitt emot Ginny satt Romilda Vane med ett brutet ben och sina vänner. VARFÖR JUST HON? Tänkte Harry surt. Ginny fortsatte. "Det är jag inte rädd för. Hon får skriva vad tusan hon vill. Det är ändå bara gamla människor som går på allt i tidningar." James började skrika igen. "Kan du få tyst på ungen!" ropade Romilda. "Ursäkta mig att han är hungrig!" Skrek Ginny tillbaka. Det här kommer att bli några långa veckor, tänkte Harry och sjönk ner på en stol.