Kapitel 1

4 0 0
                                    

Pappa kramar hårt om mig som om detta var hennes sista kram. Han tittar rakt in i mina ögon, säger hejdå o vinkar. Jag e nästan helt ensam på bussen, de e jag o ett par som sitter snett framför mig. De pratar med varandra, de pratar långsamt. Kille tittar ner, trycker på den röda stora knappen och hoppar av bussen o går sin väg. Kvar sitter tjejen, gråtandes. Jag ser deras story, utan att veta något. Jag går fram till tjejen. Tittar på henne o lägger armen om henne. Hon kollar snabbt upp och jag nås av en besvikelse. Hon snörvlar till och fortsätter gråta, med ansiktet i händerna hör jag hur hon försöker mumla något.
"Hur är de? Vad försöker Du säga?" Frågar jag fundersamt.
Hon svarar " killen som gick precis är min kille, eller han var tror jag iallafall...." Hon fortsätter " han säger att han tappat känslorna för mig o de e bästa att vi gör slut eftersom jag ska flytta till pappa nu"
Jag tyckte synd om henne. Jag ville gärna prata mer med henne, men bussen var nu framme vid Arlanda o jag var tvungen o hoppa av. Jag vinkade hejdå o gick tillbaka till mitt säte för att ta min väskor. Bussen stannade och dörrarna öppnades, frisk luft flög in i bussen och jag stiger ur. Min stora resväska e tung o så blir jobbigt att gå framåt. Alla skyltar gör mig förvirrad, kollar på biljetten, gate 17. Skylten över mig visar gate 10. Åhhh kommer aldrig hitta.
Någon timme senare sitter jag i väntrummet. Alla sitter med sina telefoner Fortum några barn som leker tillsammans. Jag önskar att det var lika enkelt att skaffa vänner nu som när man var barn. När man var liten blev men kompis utan att behöva prata, men var inte blyg alls. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Alla runt om kring sig är för upptagna utav sina telefoner. För att inte sticka ut ut mängden tog även jag upp min telefon. De plingade till, ett sms. Jag öppnade sms:et, de var från pappa.
Hej gumman!
Hoppas flyg turen går bra, mamma väntar på flygplatsen.
Glöm inte att köps något gott på flyget, det tar ju några timmar!
Älskar dig, pappa.
Jag svarade med ett hjärta o nu hördes ett ljud från högtalarna. Dags att hoppa på planet. Jag var lite nervös då jag aldrig flugit själv förut. Med min biljett i handen reste jag mig upp o gick mot ingången, de blickade o jag fick gå in. Rad 8 säte 32. Jåkkar fick fönster plats, yes. En ung kvinna kommer strax efter mig, o sätter sig bredvid mig. Bredvid henne sitter hennes barn o på andra sidan hennes man. Jag ler mot kvinnan, hon ler glatt tillbaka.
Resan gick hyfsat snabbt ändå, någon halvtimme in i resan började jag prata med den unga kvinnan som tydligen hette Rose. Rose berättade att hon och hennes Make bredvid skulle på deras första resa med barnet. Han hade precis lärt sig uttala hans namn rätt, Milan. De berättade om hur länge de väntat på att få åka, de hade sparat i år. Jag tyckte faktiskt lite synd om dem, de hade fått spara i år för att få åka på en resa medan min mamma o pappa bokade detta bara en månad innan. Ibland är livet inte rättvist.
När jag klev av planet möttes jag av men varm o skön luft. Solen sken ute o värmde upp flygplatsen rejält. Jag möttes av mamma när jag skulle ta min väska på rullbandet. Hon gav mig en hård kram, o hon fick en svag tillbaka. När väskan kom var jag snabb med att ta den och gick sedan ut från flygplatsen. Min fösta tanke var, shit va mycket folk de e här, men jag får väll vänja mig. Här ska jag ju stanna hela sommarn.

The last summer (svenska)Where stories live. Discover now