The last summer (svenska)

Kapitel 2

Den varma sanden bränner på fotsulan och de vassa snäckorna trycker sig in mellan tårarna o skaver. Solen skiner så de gör ont på axlarna och glassen smälter så fort man tar ut den i solen. Denna resa börjar inte bra. Fast jag föredrar hellre att ligga o sola på stranden och ha alla dessa problem än att ligga hemma i mitt rum som jag delar med min bror. Även om jag o mamma inte har de jätte lätt just nu så är de skönt att bara åka ifrån alla problem hemma. Att bara ligga på en solstol några metar från havet o huset ligger bara 100 meter bort, de e rätt skönt, de händer ju att man slumrar till o vaknar upp någon timme senare.
Solen börjar gå ner o klockan tickar iväg, jag går in till huset och tar en varm dusch. Sanden skrubbar håret när jag gnuggar in schampot i hårbotten. När jag kliver ut ur duschen möts jag utav mamma, hon ler mot mig drar hennes fingrar i mitt bruna, långa hår. Jag drar mig loss o går ut ur badrummet o in till gästrummet som nu blivit mitt rum under sommarn. Tapeten är vit men bryts ner av de ljusrosa gardinerna och den gråa sängen. Jag har redan packat upp alla kläder o lagt dem i garderoben. Jag lägger mig i sängen med hårturban på huvudet o nytvättade mjukiskläder. Jag slår på tv:n o någon konstig kanal sätts på. Telefonen vibrerar o jag tar upp den för att se vem de e, pappa. Jag svarar. Vi pratar länge, vi pratar om resan hit, om stranden, om allt. Men vi tvingas avbryta samtalet när mamma kommer in igenom dörren. Jag kollar fundersamt på henne, hon ser besviken ut.
"Vad har jag gjort för att du ska hata mig, för att du inte ska prata med mig, var de när vi skiljde oss?" Frågar mamma. Själv så sitter jag bara där, säger inget, munnen e stilla, men tankarna flyger omkring som ett krig uppe i hjärnan.
Hur kunde du lämna pappa, hur kunde du låta mig välja mellan dig o pappa? Varför tvinga du hit mig över sommarn, du bara förstör!! De va de jag ville säga, ville skrika. Men istället så satt jag bara där, fick inte ut ett ord, jag vågade inte. Mamma satte sig på sängkanten o tittade djupt in i mina ögon. Hon grät.
"jag ville aldrig lämna dig, pappa och Audri. Kom du ihåg när din pappa plötsligt började gymma varje kväll, då träffade han en psykolog som skulle hjälpa han få ihop vår familj igen men istället så började han dejta psykologen och er pappa gjorde slut. För att ni skulle kunna gå kvar i er skola var jag tvungen att få skiten för att annars hade ni varit tvinga att flytta..."
Nu grät även jag. Jag hade hatat mamma för att hon lämna pappa, men egentligen var de tvärt om. Mamma fick en lång kram men jag kände att jag behövde lite egentid. Så jag gick ut till stranden och satte mig o tittar ut mot havet. Tankarna flög fritt o jag funderade likheterna mellan havet och livet, jag e som en våg, den uppstår den, lever o den försvinner. Sedan blir den bortglömd och kommer aldrig komma tillbaka. Mina tankar avbröts utav en kille. Killen hade blont hår nästan som sanden.. Ögonen var gröna och hans leende blänkte så jag nästan blev blind. Han bara satte sig där, sa inget. Jag satt som ett frågetecken, tusen frågor snurrade runt i mitt huvud. Vem? Varför? Hur?. Jag kollade på han, han kolla tillbaka och jag vände snabbt bort blicken. Jag log lite för mig själv samtidig som jag var lite rädd.
"Jag gillar ditt leende, de e vackert" sa han när han bröt tystnaden.
"Ehh tack, tro jag" svarade jag med lite skratt i halsen. Jag fortsatte " hur kom de sig att de finns en hel tom strand här, o du väljer att sätta dig bredvid mig?"
Han svarade " jag heter David o du ska möta mig här imorgon vid 12:00 så äter vi lunch, mer behöver du inte veta"
Så gick han,  själv satt jag kvar, försökte förstå vad som precis hänt. Men jag var glad i alla fall.