Personlig

Kapitel 1.

Kap 1.
Hon skickade på send. Imorgon klockan åtta på kvällen skulle hon träffa en till man. En till som skulle fysiskt och psykiskt misshandla henne. Hon hatade varje gång men kunde inte hjälpa det.
Hon låg i sin hårda säng med alldeles för lite fjädring på. Fosteranstalten hon bodde på var inte det finaste hon visste men det var ett hem,ett hem där hon iallafall fick mat och tak över huvudet. Hon hade rum 16. Det sista rummet på hela avdelningen där hon kunde vara i fred,männen som också bodde på fosteranstalten var alltid på henne. Retades om sex och pengar,det var så hon försörjde sig själv. Hon såg det inte som en skam,hon såg det som ett jobb som måste utföras som vilket jobb som helst. Hon hatade att göra det men gjorde det ändå.

Hennes rum var litet,fyra vita väggar,en säng som stod i mitten av rummet,bredvid sängen ett nattduksbord med ett foto av hennes älskade mamma. Mamman som aldrig skulle komma tillbaka. Mamman som alltid fanns där. Mamman som blev misshandlad till döds. Sängen pryddes av svarta  lakan. Ett litet fönster brevis dörren utåt korridoren fanns,där hon kunde se ut på de andra fosterbarnen. Barnen som gud glömde. På anstalten fanns det bara killar och hon,killar som hade brottsregister man kunde läsa i dagar och fortfarande inte vara klar. Mord,våldtäkt,sexuellt ofredande,stöld och dråp otagliga gånger. Grabben på andra sidan hade brutalt och känslokallt mördat sitt ex efter att exet hade tyckt att han blivit för kontrollerande. Han överklagade domen och är nu villkorlig frigiven.

När hon träffade männen hade hon alltid svarta korta kjolar och urringade tröjor i svart,alltid klackar en cigg i mungipan. Håret stod överallt men det gjorde det när hon gick därifrån också så det spelade ingen roll. Männen bestämde till och med vad hon skulle ha på sig och det var alltid korta kjolar och urringat,de tände på det. Männen som betalade henne var oftast medelåldersgubbar och över. Snuskiga gubbar som dricker sprit och är lata och luktar illa men hon stod alltid ut.

När hon träffar männen är det alltid hemma hos dem. De bodde oftast i hus,stora fina pampiga hus med tre barn,fru och hund. Männen hade oftast en typisk vanlig familje,inget som stack ut,ingen som kunde anan att just deras far betalade en ung flicka i deras dotters ålder för att ha rått och äckligt sex med.  Vissa har foton på sina barn,lika gamla som hennes själv. Ett lyckligt familjefoto när de är på solsemester. Familjerna visste aldrig,vissa män var trötta på deras fruar och de hade blivit slappa därnere efter tre barn. Männen brukade visa runt i rummet,bjöd på sprit med hon tackade alltid nej,spriten tog över hennes pappa. Männen brukade bli arga och alltid säga; du tackar nej till sprit,du ska alltid göra som jag säger hora. Det blir avdrag på lönen. Hon tog hellre avdrag på lönen än att tacka ja till sprit. Männen visade alltid sovrummet sist eftersom att det var där de brukade stanna längst. Vissa män hade leksaker som de använde. Hon sa alltid att hon inte ville,männen njöt av att se henne bli plågad. Ibland brukade de bjuda hem kompisar och de turades om. Vissa filmade. Hon var alltid rädd över att filmerna skulle komma ut och bad alltid om att de skulle radera allt men ingen gjorde någonting som hon ville.

När hon stapplade till fosteranstalten igen rann tårarna nerför hennes bleka och röda kinder. Hon vågade aldrig ta bussen om hon skulle träffa honom hon kände,vad skulle hon säga då? Hon rökte alltid på vägen hem för att dämpa ångesten. Ångesten träffade alltid henne som en vägg när hon gick hem,alltid samma lögn till fosteranstalten,hon gick bara en promenad och inget annat. Delvis var sant men det var långt ifrån sanningen.