Scars in my heart

Kapitel 3

Men varför kände jag igen honom?..
-så vad heter du, jag hann inte fråga det innan? sa killen.

-jag heter Alice, och du?

-jag heter Marcus. Berätta lite om dig själv, sa han glatt!

-jadu, jag heter Alice Björkman och har en syster som heter Liza. Vi bor ihop med vår mamma som skiljde sig från vår pappa för drygt ett år sedan. Vi bor i Sverige men ska snart flytta hit till Norge.. och ja det är en liten del av anledningarna till att jag mår som jag mår. Jag snyftade till då jag kände att gråten var påväg upp. Han klappade mig i håret. Jag känner ingen här och kan inte språket... Så berätta om dig sa jag snabbt för att inte börja gråta. Han log och kollade på mig.

-jag heter Marcus Gunnarsen, men kalla mig Mac, jag har en tvillingbror som heter Martinus men kallas Tinus. Vi älskar musik och fotboll, sa han.

Först nu hörde jag att Marcus, som han hette, inte var svensk. Han var nog dansk eller norsk för jag kunde ju ändå förstå honom. Jag var bara tvungen att fråga.

-Men vart bor du?, undrade jag intresserat.

-Jag bor tillsammans med Tinus, min pappa Kjell-Erik (KE) och min lillasyster Emma i ett ganska stort, vitt hus i en liten stad med bara 800 invånare som heter Trofors här i Norge, sa han. Just nu befann vi oss i Norge, i Mac och Tinus stuga. Det var jättemysigt här och just härifrån tog de inte så lång tid att åka till Trofors där de bodde berättade Marcus.

-Hahah okej, då vet jag i alla fall att någon som kanske bryr sig om mig lite bor i samma land som jag ska flytta till, nu känns de mycket bättre, skrattade jag fram. Mac började också skratta. Han hade ett väldigt fint leende och ett gulligt skratt.

Vi satt och pratade länge, allt kändes så bra
med honom. Den här känslan hade jag aldrig haft innan. Ingen har någonsin gillat mig, knappast ens min egen pappa. Mamma lämnade min pappa då han började dricka och knappast tog han om mig och Liza längre. Han var nästan aldrig hemma och när han väl var det var han full och sov den mesta tiden. Mamma kände att han inte gjorde någon nytta och lämnade därför honom. Nu vet jag inte vart han är och hur han mår... Om han ens lever. Jag har ingen kontakt med honom längre och de har jag inte haft på snart två år. För ett år sedan skiljdes ju dem, och då tappade vi kontakten helt och hållet. Innan det, när de fortfarande var gifta och tillsammans, hade vi lite kontakt men mycket lite då han som sagt, nästan aldrig var hemma och var full hela tiden. Ingen av oss vet varför han egentligen började dricka så mycket. Vi har alltid trott att han har mått bra men det kanske han inte har? Innan han började dricka var han världens bästa pappa, och gjorde allt tillsammans med mig, Liza och min mamma Anna. Aja, även om jag kan sakna honom ibland tycke jag att mamma gjorde rätt val. Detta har jag inte berättat för Marcus och jag tänker inte göra det heller, inte nu i alla fall... Vi har ju trots allt bara pratat i några timmar och känner ju inte varandra. Men de känns nästan som om jag har känt honom hela livet.