Du var bara en dröm

Vad döljer du?

Med sin farliga blick som mötte Jennifers gick han med långsamma steg mot henne. Adrenalinet pumpade raskt ut i hennes kropp. Hon ville stå kvar samtidigt som hon ville fly därifrån, men hon kunde inte. Som fastklistrad stod hon kvar på samma position som innan och inväntade Michael.

"Älskade Jennifer, du måste inse att det är du och jag nu," sa Michael med en belåten ton och smekte hennes kind med finkänslighet. "Ge dig själv till mig."

Jennifer slöt ögonen och njöt av hans beröring. Hon skulle ljuga om hon sa att hon inte attraherades av mannen framför sig. Samtidigt som han var den person som hon beundrade i allra högsta grad så var han även mannen som skrämde henne mest. Något hotfullt låg över honom. Hon fick känslan av att en mörk hemlighet dolde sig inom honom.

"Jag ..." tvekade hon. "Jag borde inte. Jag kan inte."

Klart och tydligt kunde man se att Michael inte var belåten med hennes svar, och Jennifer visste mycket tydligt att han inte skulle ge med sig. Hon ville däremot inte att han skulle foga sig. Att han så gärna ville ha henne var spännande och upphetsande på samma gång. Han skulle få kämpa för att få henne.

Plötsligt hördes ett hårt bankande på avstånd och hon la automatiskt sin uppmärksamhet på det istället. Det lät som ett högt eko och det var svårt att identifiera källan till oväsendet.

Jennifer slog upp ögonen och möttes av synen av en taklampa. Vad i hela friden? Hon satte sig upp på sängkanten och gav ifrån sig en mödosam suck. Hjärtat rusade med jäktande fart och det tog ett tag innan chocken hade lagt sig.

Hon kunde ha svurit på att det var verkligt. Att sedan inse att så inte var fallet gjorde henne panikslagen. Sedan kom hon att påminnas av oväsendet i drömmen. Vänta! Där hördes det igen! Efter att ha lyssnat av ytterligare kunde hon fastslå att ljudet kom från Agnes rum.

Innan Jennifer reste sig upp för att kolla vad som försiggick tog hon en snabb titt på klockan som visade 17:22. Hon kunde inte ens själv minnas att hon tagit en eftermiddagslur.

Långsamt vankade hon ut i korridoren och ställde sig utanför Agnes rum. Hon ryckte i handtaget, men upptäckte att det var låst. Märkligt, Agnes låste sällan dörren om sig.

"Agnes?" ropade Jennifer och knackade på dörren.

Oljudet upphörde ögonblickligen och Agnes svarade med besvärad röst.

"Vad vill du?"

"Får jag komma in?"

Det blev helt tyst på andra sidan. Man skulle nästan kunna ha trott att Agnes smitit ut genom fönstret eftersom hon inte svarade på Jennifers förfrågan. Hon upprepade vad hon nyss sagt i tron om att Agnes inte hade hört första gången.

"Nej ... Inte nu!" svarade Agnes hastigt. "Jag är upptagen med läxor och vill inte bli störd!"

Jennifer rynkade lite på ögonbrynen och trodde inte ett dugg på vad sin bästa vän nyss hade sagt. Visst, det kunde vara sant att hon verkligen var upptagen med läxor. Agnes hade dock aldrig tidigare varit så upptagen så hon inte haft tid för en liten pratstund med Jennifer samtidigt.

"Okej ..." svarade Jennifer till slut. "Skulle du kunna plugga lite tystare då? Du väckte mig precis."

"Absolut! Det ska jag göra!" kvittrade hon från andra sidan.

För den här gången fick det hela passera. Det var säkert inget att oroa sig för.

***

Dagen därpå letade Jennifer desperat efter ännu ett verk av den välkände Shakespeare, nämligen "Macbeth" i skolbibliotekets hyllor. Det hade med all säkerhet gått minst en kvart och hon stod fortfarande tomhänt. Dåligt om hon fick säga det själv. Hur kunde herr Wallström ge dem i uppgift att läsa boken om den inte ens fanns här?

När hon precis bestämt sig för att återvända hem och beställa boken från Adlibris hemsida blockerades hennes väg av ingen annan än Michael. I hans hand höll han bytet som hon länge nog hade letat efter. Jennifer satte bestämt sina händer i sidorna.

"Vad vill du jag ska göra? Böna och be att du ska ge mig boken?" sa hon kaxigt.

Han log ett snett leende. Det var uppenbart att han roades utav att retas med henne.

"Något i den stilen ja, men du kan få den ändå," sa han och räckte över den.

Hon ryckte snabbt åt sig boken och höll sedan beskyddande om den. Det var precis som en beskyddande fågelmamma som uppvaktade och skyddade sin fågelunge från rovdjuret.

"Hur visste du att jag behövde den förresten?"

"Tja, jag hörde hur du frågade bibliotekarien om den och då smet jag före och tog den."

"Väldigt roligt," sa hon sarkastiskt och tänkte precis gå därifrån. Hon kom dock inte så långt förrän han tappert försökte fortsätta samtalsämnet.

"Jag vill förresten be om ursäkt för mitt beteende tidigare," sa han. "Jag menade visserligen vad jag sa. Det är ju helt enkelt så jag tycker, men jag tänkte inte på att det kunde såra dig."

'Wow, så försynt av honom' tänkte Jennifer för sig själv och himlade med ögonen. Den killen hade ett och annat att lära sig, det var helt klart.

"Ja, bra. Nu har du gjort det så då har vi det avklarat," sa hon med en likgiltig ton.

Michael tyckte bara om tjejer som spelade svårfångade. Det gjorde honom ännu mer beslutsam om att han förr eller senare skulle lyckas få dem på fall. Även om han inte hade några avsikter att bli romantisk involverad med Jennifer så var det en rolig grej att leka lite med henne. Han ville se hur länge hon kunde motstå hans charm. Vad han kunde döma av hennes uppträdande så skulle det dröja lite längre än vad det hade gjort med de andra tjejerna.

"Nu är det gjort, ja," noterade han. "Kommer du till den stora brasan som ska tändas ikväll? Du skulle behöva lite sällskap av en stilig man som jag."

Jennifer fick hålla sig från att börja skratta. Sicken självgod snubbe! Vem trodde han egentligen att han var? Hon ignorerade hans fråga och vände på klacken.

"Hejdå, Markus!" ropade hon till Michael och låtsades att hon inte kom ihåg hans riktiga namn. Det hon hoppades på att få ut utav det var att hans enorma ego skulle ta skada. Det kunde han gott ha. Han behövde inte veta att hon mycket klart och tydligt visste hans namn. Hur skulle hon kunna glömma det?

Även om Jennifer inte riktigt ville erkänna det för sig själv så lät hans inbjudan väldigt lockande. Hon hade tidigare varit medveten om studentsamlingen ikväll som hade anordnats av andra elever. Däremot hade inte tanken slagit henne att man kanske borde gå. Agnes eller Kasper kanske skulle vara sugen på att följa med? För tillfället kändes det väldigt avlägset att fråga Elias, tyvärr. Den stackaren behövde tid att bearbeta sina känslor.

Efter ett tags begrundande bestämde hon sig för att fråga Agnes. Elias skulle förmodligen vara i behov av lite grabbsnack, vilket gjorde att Jennifer till sist uteslöt Kasper från sina alternativ. De två och resten utav fotbollslaget kunde få ägna lite tid åt varandra. Elias behövde komma in på lite andra tankar.

Under tiden skulle hon försöka luska ut varför Michael verkade vara så inställd på att få hennes uppmärksamhet. Vad dolde han?