Du var bara en dröm

Vad vill du mig?

På grund av att Jennifer hade blivit övergiven av Agnes för tillfället så gick hon till killarna i fotbollsgänget där bland annat Kasper och Fredde syntes till. De välkomnade henne in i gemenskapen och Fredde erbjöd henne en Norrlands guld, men hon avstod. Hon var inte på festhumör.

"Var har vi vår darling?" frågade Kasper och skänkte henne en dyster blick. Hon förstod direkt att han menade Agnes, men tyvärr så var Jennifer lika ovetande som honom. Så fort deras lilla grupp inte var komplett så kändes det alltid som att en viktig del av dem själva fattades. Ännu värre var det nu eftersom både Agnes och Elias saknades.

"Jag trodde Elias skulle vara med er?" sa Jennifer förvånat och tittade på killgänget.

Fredde strök tillbaka sin blonda backslick och skakade bestämt på huvudet samtidigt som han tog en klunk utav sin öl.

"Han skulle det, men kom sedan aldrig. Antar att han för tillfället handskas med den jobbiga situation du försatt honom i."

Hon ville i det tillfället kommentera något uppkäftigt, men lät sedan bli. Fredde blev sådan när han drack. Detta var nämligen inte första gången han sagt något i den stilen. Egentligen var han väl inte elak, utan han sa enbart sanningen när ingen annan vågade göra det. Det var ju sant att Elias säkert satt där hemma i sin ensamhet och bearbetade avfärdandet.

"Så är det säkert," mumlade hon och vägrade möta Freddes blick. I ögonvrån såg hon Kasper och han behövde inte ens tilltala henne för att hon skulle veta att han sympatiserade med henne. Det brukade han göra när hon blev försatt i trängda situationer som dessa.

I ett sätt att för tillfället glömma bort Elias så kollade Jennifer på klockan. Hade Agnes verkligen varit borta i snart en timme? Det kunde inte vara möjligt. Hade hon fastnat i WC-stolen eller? Jennifer slog hennes nummer i ett försök att få tag på henne, men det misslyckades. Agnes röstbrevlåda var vad hon möttes av och hon suckade besviket.

Hon tog en paus från killarna och gick ensam på jakt efter sin bästa vän. Efter att ha gått varvet runt folkmassan började hon ana oråd. Detta var inte likt henne att bara försvinna spårlöst. Dessutom hade hon alltid mobilen på.

Efter ytterligare fem minuter möttes Jennifer av en förskräcklig syn. Michael stod lutad mot ett träd med Lydia mot sig. De verkade vara fullt upptagna med ögonblicket och det kunde de få vara. Jennifer hade ändå inget intresse i att byta plats med henne. Usch.

"Jenny! Kom hit, tösen" ropade Michael helt plötsligt.

Motvilligt vände Jennifer sig om och spände blicken i honom. Hon vet inte vad som förargade henne mest. Att han kallade henne för "tösen" eller "Jenny". Enbart personer som hon tyckte om fick kalla henne för "Jenny".

"Vad vill du mig?" svarade hon med en ovänlig ton.

"Kom!" sa han och knuffade bort Lydia ifrån sig. Hon såg allt annat än glad ut. Det syntes att hon försökte uttrycka sitt missnöje, men Michael viftade bort henne som en liten irriterade mygga. Även om Jennifer starkt ogillade Lydia, så tyckte hon faktiskt lite synd om henne i det ögonblicket. Michael var så kall mot allt och alla, och det verkade inte röra honom i ryggen ett dugg.

Trots att Jennifer inte var särskilt förtjust i hela situationen så lät hon sig dras till Michael där han stod. Onykter var han helt klart och förhoppningsvis skulle han glömma att hon ens låtit sig bli tillsagd utav honom. Hon rättade till en hängande hårlock och placerade den bakom sitt öra. Det var jobbigt när hon kom på sig själv med att bli nervös. Det var så lätt att genomskåda henne då.

Hon och Michael gick åt sidan och hon gjorde så gott hon kunde för att hålla masken. Det var dessvärre inte det lättaste, med tanke på att han granskade henne som en hök.

"Kan du sluta stirra på mig?" sa Jennifer hotfullt.

"Varför det?" sa Michael förvånat. "Jag gillar att beskåda vackra ting."

"Då tittar du åt fel håll," markerade hon.

"Gör jag väl inte? Jag tittar precis på vad jag vill titta på."

Fan, där hettade det till om kinderna! Hon kände det så väl och det hade en tendens att komma när det var som mest olämpligt. Michael förtjänade inte tiden hon la ner på att stå här och hålla honom sällskap. Hon borde leta vidare efter Agnes och inte stå där och fjanta med en jävla jubelidiot.

"Har du sett Agnes?" inflikade hon och hoppades på att hans fokus skulle vända sig till hennes fördel.

"Menar du din svarthåriga lille kompis? Nej, jag såg henne senast med dig," sa han snabbt. "Vill du gå på en dejt med mig?"

Alltså, va?  Nog att denna killen var oförutsägbar, men nu gick han verkligen över gränsen. Jennifer hade som tur väl va alkoholen att skylla hans beteende på. Inte skulle han egentligen vilja gå på dejt med henne när han hade "Klamydia", hon menar Lydia.

"Tänk inte på Lydia," sa han. "Det är inget seriöst där."

På något sätt måste Michael lyckats läsa hennes tankegångar, vilket skrämde henne. Tänk om han var övernaturlig på något vis? Tänk om hela Jennifers själ var blottad inför honom utan hennes vetskap? Hemska tanke.

"Nej," svarade hon till slut och ville inget hellre än att gå därifrån. Hon visste däremot att Michael inte skulle låta henne.

"Men," invände han. "Om jag bjuder hem dig på middag hemma hos mig då? Det är ju ingen riktig dejt."

"Det är det väl," muttrade hon.

Han skakade bestämt på huvudet. Kunde absolut inte ta ett "nej".

"Inte alls. En helt vanlig middag med en extraordinär kille."

"Okej! Men där efter måste du sluta smyga dig på mig som du gör. Prata helst inte med mig mer heller ..."

Michael visste inte hur tydligt det syntes. Han hoppades att det inte var märkbart alls, men han blev faktiskt sårad utav Jennifers kommentar. Bra, det betydde att han gjorde på helt rätt sätt.

"Okej," sa Michael till slut och Jennifer blev minst sagt chockad för att han accepterade hennes krav.

Så han var alltså okej med det? Han skulle inte bemöda sig att fortsätta kämpa för henne? Hon visste ärligt talat inte hur hon kände inför det. Det blev kortslutning uppe i hjärnkontoret. Vad var det för fel på henne? Hade hon hela tiden ljugit för sig själv och njutit av Michaels märkliga beteende?