Glowsticks

Del 4

Jag satt tillsammans med killarna på väg hem, uppmanad av Emina. Jag hade antagligen suttit själv om inte de hade tjatat på mig. Jag förstod fortfarande inte varför de gillade mig.

Det kändes lite stelt när inte Emina var med och drev samtalet framåt, men killarna verkade inte märka av det. De gapskrattade nästan hela bussresan åt allt och inget, och de verkade vara ett väldigt muntert gäng.

Vid den tanken brände det till lite inombords. Jag skulle aldrig kunna passa in, även om det skulle visa sig att lördagskvällen skulle bli världens underbaraste kväll. Jag skulle alltid tynga ner dem, vad jag än gjorde. Jag var alltid så arg och negativ mot allting. Jag skulle bara förstöra allt. Mina tankar avbröts av Koffe.

"Så du vill att man kallar dig för Paul?"

"Japp", svarade jag.

"Men du heter ju Paulina", skrattade Emil och rufsade sig i sitt korpsvarta hår. Jag försökte kväva en suck över att hans ansikte inte visat någon annan känsla än enorm, oförklarlig eufori idag. "Varför vill du ha ett killnamn då?"

"Det är inget killnamn", fräste jag alldeles för aggressivt, "det kallas smeknamn vilket de absolut flesta människor hade fattat direkt."

Emil tystnade och det blev tyst. Jag förbannade mig själv över att jag förstört allt ännu en gång.

"...och temperament har du", mumlade Anders, vilket jag tror inte var meningen att jag skulle höra alls. Jag knep ihop läpparna och försökte att inte tänka på hur mitt läppstift smetades ut. Fan ta det. Och mig.

Jag klev av bussen på min hållplats och mumlade ett tyst hejdå innan jag steg av. Solen brände hett på mina bara armar och jag tyckte att jag kände hur hettan snörde om min strupe så att det blev svårt att andas. Det svarta tyget i toppen stramade ännu mer än i morse kändes det som. Usch. Jag måste träna.

Jag gick den korta biten bland de grå husen. Fåglarna sjöng - trots att detta område måste vara helvetet för dem eftersom det inte fanns ett enda grässtrå här - men jag kopplade bort dem och fokuserade på vad jag skulle göra hemma. Först och främst skulle jag träna. Sedan kanske plugga, lägga upp något på Tumblr, ringa mamma och kanske, kanske städa lite. Hela min lägenhet var täckt av gamla smutsiga kläder. Om mamma såg det skulle hon kidnappa mig och dra upp mig hela vägen till Stockholm.

Jag sprang upp för trapporna och mådde illa när jag hörde hur jag flämtade. Så otränad.

Jag kom upp till min dörr på sjunde våningen och rotade fram min nyckel ur min svarta, trasiga ryggsäck. Nyckelknippan var onödigt stor - jag hade alltid samlat på nyckelringar som liten och kände mig för nostalgisk för att slänga dem när jag fick egen lägenhet. Den var full av små gosedjur, bilder från Liseberg och andra småprylar.

Jag låste upp dörren och kom in i den trånga hallen. Det var jättemörkt och kvalmigt - jag hade tydligen glömt att dra upp persiennerna. Jag tände det bleka ljusröret som flimrade ett par gånger och tog sedan av mig mina kängor och plockade upp min jacka från ryggsäcken och hängde den prydligt på en krok - förebyggande inför min städning.

Jag hade fått den sämsta lägenheten av alla i huset. Den utan något fönster. Visst, en liten glugg precis ovanför min säng i ett hörn, men man kunde inte se ut alls. Alla mina stora affischer gjorde allt ännu grottigare och ibland under mina panikångestattacker kunde jag inte andas alls om inte gluggen var på vid gavel. Visst, det blev kallt på vintern, men det var det enda som funkade.

Dessutom var allt så trångt. När man kom in i hallen gick man några steg fram och kom in i badrummet, direkt till höger för att komma in till mitt sov- och vardagsrum och vänster till världshistoriens minsta, mest omoderna och stökigaste kök. Allt var tjugofem kvadratmeter tillsammans.

Jag hoppade mellan alla kläder på golvet och ännu en våg av illamående sköljde över mig. Jag skulle vara tvungen att plocka upp allt detta är jag egentligen hade kunnat sköta mig redan från början. Men först var det träning.

Jag bytte inte om från toppen utan la mig direkt ner på golvet och körde sextio situps, en planka på två minuter och ett antal upphopp. Mitt hjärta pumpade.

När jag stannade föll jag ihop på golvet. Jag reste mig fort upp igen men kände hur allt snurrade och jag kippade efter luft. Sedan föll jag omkull igen.

Jag slog upp ögonen efter vad som kändes som en millisekund efteråt och drog ett djupt andetag. Jag kände försiktigt på mitt huvud, men jag verkade inte ha slagit i någonting. Jag var försiktig med att resa mig upp men det gick när jag tog stöd mot sängen.

Så jag hade svimmat. Bara fallit medvetslös ner på marken för att jag tränat lite. Hur kunde det gå till?

Det snurrade fortfarande i huvudet och jag satt några minuter på sängen för att ta igen mig. Jag frös och svettades och kände mig svag.

Det är väldigt viktigt att du äter lite innan du tränar, mindes jag plötsligt att mamma gråtfärdigt sagt en gång när jag var fjorton och låg på sjukhuset, när jag svimmat på idrotten. Alla hade blivit livrädda när jag helt plötsligt föll ihop. Sedan dess hade jag inte svimmat.

Men nu hade det helt plötsligt hänt igen, utan förvarning.

Jag försökte komma ihåg när jag senast åt något. Igår, på morgonen, verkade det som. Ett kokt ägg och ett glas vatten. Sedan hade jag inte fått ner mer.

Jag kände efter. Nej, inte hungrig. Inte alls. Bara tanken på mat äcklade mig. Men jag var tvungen.

Jag reste mig försiktigt upp, men det verkade som att jag klarade det. Jag gick ut till köket och tittade i kylen. Jag huttrade trots att det var tjugotre grader i rummet enligt termometern.

I kylen stod inte någon praktfull uppsättning av mat. Bara ett paket mjölk, en vetelängd jag fått av grannarna och några grönsaker som såg ut att ha sett bättre dagar. Jag hade inte tänkt på att handla - varför handla mat om man inte ville ha den?

Jag kollade frysen också och hittade ett gammalt glasspaket med jordnötssmörsbrownies mamma skickat med mig hem i påskas. Jag tittade på de frusta, spräckliga rutorna och rynkade på näsan när jag kände den äckliga lukten. Men jo, jag skulle äta en sådan.

Jag satte en på en gammal småsprucken assiett och stoppade in den i micron. Det slog mig att jag inte hört det brummande ljudet på länge och jag kände mig dum som ljugit så mycket för mamma om att jag åt bra. Hon hade nästan gått under när hon fick veta att jag hade anorexia i sjuan. Jag ville inte oroa henne igen när hon trodde att det hade gått över. Och innerst inne hade jag ju vetat att det bara hade hållit ett år - sedan kom det tillbaka igen, fast mycket diskretare.

Det plingade till och jag plockade ut den fluffiga brownien ur micron. Det singlade upp en liten rökslinga ur den och jag satte den på bordet medan jag tog fram ett glas vatten.

Jag satte mig ner och smuttade försiktigt på vattnet i väntan på att brownien skulle svalna. Jag drog ett djupt andetag innan jag försiktigt tog ett bett av den.

Det smakade bara sött och fett och motbjudande, men jag tvingade mig själv att trycka i mig hela. Jag kände hur min mage ville få upp allt igen, men jag satt still och väntade, stirrade på den enda affischen jag satt upp i köket av nostalgi. En stor bild på Austin Butler, min stora crush i nian. Han bara satt där och tittade ut i intet.

Jag hatade mig själv. Hatade att jag hade så dåligt självförtroende så att jag inte ens åt någonting. Hatade att jag var så självisk som gick med på att träffa killarna på lördag och bara dra ner dem också.