Glowsticks

Del 10

Jag lutade ryggen mot det vita kaklet och borrade ner ansiktet mellan mina knän. Och grät.

Allt hade rasat. Allt var kolsvart. Allt gjorde ont.

Jag hörde hur de andra pratade ute i vardagsrummet med låga, oroade röster tillsammans med ljuden från filmen som fortfarande rullade utan att någon brydde sig. Jag skulle aldrig kunna visa mig för dem igen. Jag skulle sitta här under handfatet i resten av mitt idiotiska liv. Jag skulle inte kunna ta mig ut härifrån över huvud taget.

Jag hade spytt. Spytt för att jag hade ätit lite popcorn. För att jag hade anorexia.

Hela min kropp kändes som ett tomt skal. Jag var knappt medveten om något annat än mina snyftningar, trycket från knäna mot mina våta kinder och hur kallt kaklet var genom mysdräkten mot min rygg.

Det var som att jag först då riktigt förstod hur illa allt var. Jag kunde inte tänka att jag gillade någon i rädsla för att inte få besvarade känslor. Jag kunde inte prata utan att vara otrevlig för att hålla min kalla, okänsliga fasad uppe. Jag kunde inte ens äta lite snacks utan att spy i rädsla för att bli tjock.

Varför var det ens så här från början? Varför hade jag sådant dåligt självförtroende?

Kan det ha börjat när jag började sminka mig i fyran? Eller när jag visade alla att jag inte tog skit genom att börja uppträda som ouppnåelig? Eller när jag slutade försöka få kontakt med omvärlden för att visa att ensam är stark?

Mina tankar avbröts av en svag knackning på dörren. Jag visste redan vem det var.

"Stick", väste jag med sprucken röst och torkade tårarna från mina kinder.

"Kan jag komma in?" sa Anders mjukt, vilket bara bevisade att han inte hört mig.

"Jag sa stick!", skrek jag, så starkt att rösten skar sig och blev till en snyftning.

Anders sa inget mer, men jag hörde inga steg som ledde därifrån. Han stod bara kvar utanför dörren. Han undrade säkert vad han skulle göra med mig. Han ångrade säkert att han ens pratat med mig första dagen på bussen.

Jag plockade fram min mobil och torkade förargat tårarna som rann oavbrutet.

Mitt liv är helt förstört, orkar inte med mig själv längre

Jag skickade iväg det till Gremlin och la sedan mobilen på kaklet bredvid mig. Jag hörde hur det plingade till ett antal gånger, men jag orkade inte lyfta huvudet från mina knän. Gremlin skulle bara skriva att inget var mitt fel och att jag behövde söka hjälp så att jag slapp all sådan här skit. Kuratorn på högstadiet hade i alla fall inte gjort ett skit. Hon hade bara suttit där med sin knallblå, småsuddiga kajal, sina gröna exotiska glasögon och sin fluffiga mörkblå boa. Det enda hon fick mig att tänka på var att hon verkligen liknade en påfågel.

Jag hörde efter ett tag hur ytterdörren smälldes igen och det blev tyst ute i lägenheten. Vad skulle jag göra? Kunde jag sitta här hela natten eller skulle Koffe köra ut mig?

Då hördes en svag knackning på dörren igen, men jag brydde mig inte ens om att svara. Jag brydde mig inte ett skit om att det säkert var Koffe som ville att jag också skulle gå. Jag skulle gömma mig här inne som en liten, äcklig mask.

"Paul?" hördes en röst och jag skulle precis be honom att bara lämna mig ifred då han fortsatte. "Låt mig prata färdigt. De andra har gått nu. Koffe skulle följa med Emina och Emil till busshållplatsen. Kan jag komma in?"

Anders röst lät bedjande och jag tog ett djupt andetag som resulterade i en snyftning. Jag strök undan tårarna ännu en gång, sträckte mig upp till låset och vred om.

Dörren öppnades försiktigt och Anders smög in. Till min förvåning stängde han dörren igen. Han satte sig sedan på toaletten och tittade på mig. Jag kände mig liten och ynklig där jag satt, ihopkurad under handfatet med utkletad mascara rinnande nerför mina kinder.

Han satt där och betraktade mig medan jag grät. Jag orkade inte lyfta huvudet från mina knän. Jag grät ut allt jag hade inom mig.

Jag glömde nästan bort att Anders satt där tills jag kände en hand som strök mig över håret. Jag reagerade inget utanpå, men inuti mig kändes det helt plötsligt som att jag var tillbaka på lågstadiet. Att jag låg där i min säng och mamma strök mig lugnt över håret innan hon släckte det varma ljuset från sänglampan.

Anders satte sig bredvid mig, trängde in sig mellan mig och väggen och la en arm om mig. Jag lutade huvudet mot hans hals - utan att det kändes konstigt - och grät. Handfatet kändes som ett skyddande tak mellan oss och det verkliga livet. Vi satt i en bubbla, säkra från omvärlden.

Jag lugnade så småningom ner mig och slutade snyfta och snora lika våldsamt. Jag kände värmen från Anders hand när han strök mig över håret och det behagliga trycket från hans inträngda kropp mot min.

Jag slutade snyfta helt när han utan förvarning tog ett grepp om min haka, vred mitt mot hans ansikte och kysste mig.

----------

oooooj vad händer nu då titta Ella kan göra cliffhangers. Haha, läste iaf igenom den här idag för första gången på länge och den är faktiskt JÄTTEDÅLIG XD förresten, vet någon vad som avgör vilken placering en berättelse har? Jag menar, den här får ju inte så mycket läsningar eller så, men ändå har den varit topp 10 i princip sedan den kom ut. <3

ooooch om ni vill ha lite mer stämning när ni läser, så är Lordes nya album Melodrama ett fruktansvärt bra tips.

(ehehehe och jag har faktiskt skrivit vidare lite idag, så jag ska ta tillbaka att jag har tröttnat på den och säger istället att det kan ta sjuuuukt lång tid mellan kapitlen istället)