Glowsticks

Del 5

Jag läste igenom min profil ett antal gånger. Allt var snyggt organiserat. Mina påhittade intressen var skrivna i två spalter, allt i olika regnbågsfärger. På internet visste ingen att jag egentligen var helt svartvit.

Egentligen var jag inte alls intresserad av det här forumet längre - de flesta som var med var nio år gamla - men som den nostalgimänniska jag var så kunde jag inte lämna det. Som liten var jag helt fast i Harry Potter och gick därför med, men nu var jag bara där för en sak - min enda vän som jag verkligen vågade vara glad och ärlig mot. Gremlin.

Jag klickade på den rosa brevikonen och läste igenom meddelandet.

att vi fortfarande har kontakt just här är sjukt XD

Jag log och svarade "ja, vi hade ju lika gärna kunnat sms:a men vi är väl nostalgimänniskor då XD".

Jag rättade till den lurviga morgonrocken och smuttade försiktigt på teet jag gjort i ordning. Jag hade precis duschat och befann mig nu i min säng med håret i en slarvig knut. Jag satt i skräddarställning med datorn i knät och gungade i takt med musiken jag hade på hög volym i min gamla, skrällande högtalare. Skrällandet gjorde bara allt mysigt. Mitt hjärta bultade fort, nästan i takt med trummorna.

Jag surfade runt på allt möjligt - jag hade precis fått min lilla summa pengar av mamma som hon alltid skickade varje månad utöver studiebidraget. Jag hade redan klickat hem en ny alldeles för dyr foundation och hade svår ångest över om jag skulle välja gråa mysbyxor med marinblå blommönster eller vita med emojis.

Jag mådde faktiskt ovanligt bra. Det var skönt att få lite kvalitetstid - om man nu kunde kalla det det - med Gremlin. Samtidigt pirrade det lite i magen inför imorgon kväll. Anders och gänget hade mött mig på bussen varje morgon och skämtat med mig så jag började vänja mig vid tanken på att faktiskt umgås med dem. Emina var väldigt upphetsad och hoppades på att någon av dem skulle kissa på sig under filmen. Jag hade skrattat högt när hon sa det.

När man tänker på trollen - det plingade till i min mobil och jag öppnade sms. Från Anders.

Vagöru en sådan här fredagskväll då? ;)

Mitt huvud började genast bearbeta det. Menade han något eller var det bara ett spontant mess för att han hade tråkigt?

Slösurfar bara, skickade jag tillbaka och ångrade genast att jag inte skickade något mer. En emoji kanske hade kunnat få mig att verka lite mer sympatisk.

Jag gick in på forumsfliken igen och klickade in på Gremlins profil. Allt som stod var bara Paul <3 med stora, rosa bokstäver. Det värmde att det var allt han skrivit. Att jag faktiskt betydde något för honom.

Det plingade till igen. Anders igen.

Du borde vara med lite folk, komma över? Koffe är här, vi käkar marshmallows 8)

Jag tog ett djupt andetag och det fladdrade i bröstet. Anders ville att jag skulle komma över. Jag var redan på tangentbordet innan jag hann tänka och hann till och med skriva ett "ja" innan jag hejdade mig. Nej, det gick inte alls. Jag satt här i morgonrock, med mitt gråa hår vått och oborstat. Och osminkad.

Tyvärr, trött efter veckan. Vi ses imorgon. Skulle jag skicka ett hjärta? Tänk om han skrattade åt det tillsammans med Koffe. Att han skulle kasta outhärdliga blickar på mig, fulla av skratt, som första dagen. Nej, utan hjärta. Jag skickade iväg.

Jag återgick till forumet där jag ugglade med Gremlin. Vi hade diskuterat de absolut sjukaste sakerna under dessa fem år och han visste i princip allt om mig.

Jag kom att tänka på hur vi träffades. Jag var en sällskapssjuk elvaåring som skickade ugglor till precis alla där. Det mest patetiska var att jag låtsades att jag var tjugo år gammal så att alla skulle se upp till mig.

När jag ugglade Gremlin första gången var jag osäker. Det stod att han var tjugotre år gammal och hans profilbild var läskig - jag var en mycket känslig unge, jag tålde inte gremlindockor. Jag frågade bara vad han gjorde. Han svarade direkt att han fattade att jag inte var tjugo och jag fick panik, vilket visade sig vara helt onödigt eftersom han själv strax efter avslöjade att han inte var tjugotre. Och vi höll kontakten. Mycket längre än jag trodde.

Nu hade vi kontakt överallt - vi hade varandras nummer och pratade jämt. Bara ibland var vi nostalgiska och ugglade i det gamla forumet.

Dock visste jag fortfarande inte vad han hette, så jag kallade honom bara för Gremlin. Han visste såklart att jag hette Paul - mitt användarnamn - och använde det så ofta han kunde. Han sa att han tyckte om det, vilket inte skadade mig eftersom alla andra skrattade åt det.

Till sist valde jag byxorna med blommor på och stängde ner alla onödiga flikar - tre nätbutiker, en flik där det alltid fanns bilder på Herman Tömmeraas och en med creepypasta. Kvar fanns bara forumet och Netflix. Jag skickade en uggla till Gremlin om han ville prata på riktigt, och strax ringde telefonen. Jag svarade.

"Hellu!" pep jag och ett skratt hördes i andra änden av linjen.

"Hellu på dig", svarade han.

"Gör du då?"

"Pratar med dig samtidigt som jag tittar på Orange is the new black."

"Nej, men då får vi lägga på! Jag vill inte störa dig!"

"Det gör inget, Paulis", sa han. "Jag vill veta hur det går för dig. Får du ihop livet?"

Jag funderade lite på frågan.

"Jag vet inte riktigt", sa jag och pillade på en glittrig lösnagel. "Allt är så mörkt."

Det förvånade mig alltid att det var så lätt att prata om känslor med Gremlin. När jag gick till psykologen i åttan var jag alltid knäpptyst och stammade fram osammanhängande meningar.

"Vad menar du?" undrade Gremlin.

"Det känns som att allt bara blir värre. Igår svimmade jag när jag tränade. Jag tror att min anorexia blir värre, jag känner inte alls någon hunger."

"Du borde faktiskt prata med någon som skulle kunna hjälpa dig, Paul."

"Men jag vill inte det", gnällde jag. "Jag fungerar ju fortfarande. Jag tror inte ens att folk omkring mig märker något."

Gremlin skrattade till.

"Det tror jag visst", konstaterade han. "Jag märker själv det i dina ugglor, Paul."

Jag fnös ljudligt.

"Men jag har i alla fall träffat några nya..." Jag funderade på vilket ord som skulle passa bäst. "... människor som jag och Emina ska träffa imorgon kväll."

"Men vad kul!" sa Gremlin och jag hörde hur han log. "Vad ska ni göra då?"

"Titta på Silent Hill", sa jag. "De ska äta popcorn."

"Du ska också äta popcorn", sa Gremlin strängt. "Du ska må bra från och med nu. Du fattar väl vilken skev bild du har av dig själv?"

Jag bet mig i läppen. Jag såg mig som jag var. Sur, ful och osäker.

"Jag vet vem jag är, Gremlin", sa jag. "Och jag gillar inte popcorn."

"Men vad gillar du då?" suckade Gremlin. "Du måste äta!"

"Jag gillar musik", sa jag gravallvarligt, missförstod frågan och vi båda brast ut i gapskratt. Nu var allvaret som bortblåst.

"Och jag gillar dig", fnissade Gremlin. "Så jag ska äta dig. Puss på dig."

------------------------------------------------------------------------------------------

Aaaaaaw! #4 i ChickLit! Hur? Blir så glad <3 

Var inte rädda för att kommentera! Det vore så sjukt kul och jag kommer att svara på allt. Ställ frågor om karaktärerna, till mig eller vad som helst. Kraaaamiz <3