En Samling Berättelser

Ormen

Ormen låg platt på den torra och tråkiga asfaltgatan. Jag ifrågasatte om den var vid liv eller inte. Jag trodde nästan att den var död. Jag satte mig på huk och tittade på den. Ormens ljusgröna skinn var vackert. Det gick ett svårbeskrivligt mönster över dess kala kropp, och det gick även en rysning genom min ryggrad. Jag blev lite illa tillmods av att iaktta den döda reptilen på det här närgångna sättet, och egentligen så var jag ju inte säker på att ormen var död. Jag smög närmare, böjde mig fram, sträckte ut min lilla bleka barnhand. Ormen rörde sig inte. Om den gjorde det nu skulle jag bli förskräckt och lägga mig på gatan i fosterställning, lika orörlig som den förmodligen döda stackars varelsen. Jag darrade när min hand rörde vid det hala skinnet. Ormen rörde sig inte. Jag reste mig lättat och stod bara och tittade på den. Jag vände på klacken och började gå hemåt mot vår lägenhet, och precis då, i just den smärtsamma sekunden, så kände jag hur det högg till i min vänstra vad. Ormen hade huggit med sina sylvassa mördartänder och giftet spred sig. Jag kände mig vimmelkantig när allt blev svart och alla intryck försvann. Allt på grund av en reptil. Ormen.