Förstörd själ

En förstörd själ

                   
Jag kollar mig i spegeln, hur kunde detta hända?

4 månader tidigare
Kyrkan är så vacker, Jessica min mamma förtjänar verkligen detta. Kistan är så fin. Den är gjord av ek och dess färg är lika vackert som en iskall vinterdag. Det är blomdetaljer på. Medans det är massor med rosor, rosor med färgen av en regnbåge, rosor som folk hade köpt för att vi ska nu hedra min mamma. Jag kan inte fatta hur min älskade mamma kunde bli mördad. Nu är hon en ängel istället. Mitt huvud kan inte ta in detta. Det hände för ungefär för tre veckor sedan när jag och mamma bråkade och hon gick ut på en promenad. Det var en  sommar kväll och det var en vacker solnedgång. Det kom en man som knivhögg henne. Sen har inte min pappa Pär sagt något mera detaljer. Första veckan av denna hemska period så försökte jag få reda på allt. Jag gick igenom min pappas anteckningar han fått av polisen men jag har aldrig fattat något. Polisen har kommit till vårt hus flera gånger och pratar med pappa.

Nu har vi kommit hem ifrån mammas begravning och pappa pratar inte med mig. Jag vet inte varför men det känns som om allt är mitt fel fast jag var hemma och sov när mamma Jessica blev mördad. Tänk om pappa tror att detta är mitt fel och lägger all skuld på mig. Jag skulle inte kunna leva med tanken att pappa tror det. Tänk om det faktiskt är mitt fel, vi bråkade ju innan hon gick ut på sin lugnade promenad. Nej! Jag kanske står till skulden av detta. Vi bråkade om att jag inte äter. Jag kollar mig i spegeln och det enda jag ser är en tjock, hemsk människa. Hur kan jag vara så tjock? Hur kan jag vara så ful? Varför har jag de här tankarna för? Hur kan jag ens leva? Är jag personen som gjorde så min älskade mamma blev mördad? Kan jag ha mördat min mamma?

Ni kanske inte fattar låt mig presentera mig. Jag heter Angel och är 15 år. Har inga syskon, jag går på konståkning och min mamma var mitt allt trodde jag. Jag och mamma hade konståkningen som våran sak. Glömde jag nämna att jag har en sjuk sjukdom som heter anorexia nervosa och den här sjuka sjukdomen jag har tar kol på min familj. Men detta är jag och detta är tyvärr mitt liv.

Jag vaknar alltid klockan sex för att hinna sminka mig. Jag äter aldrig frukost men pappa försöker få mig att äta frukost men jag vägrar. Om han lyckas få i mig mat så kommer det upp lika fort som det kom ned. Idag är det skoldag och jag gillar skolan. Jag är klassens populära och jag älskar min klass. Kollar mig i spegeln lite fort innan jag tar på mig mina kritvita converse. Sen min nytvättade svarta jacka från Svea. Jag går till garaget där min älskade moped är. Min mamma och pappa gav mig den när jag fyllde 15 år. Jag kommer ihåg att mamma väckte mig och sa att "gumman jag vill att du kommer" jag trodde något hade hänt med pappa. Men hon gick till garaget med mig och där stod min snövita moped. Jag kommer ihåg att jag var så glad och mamma var så orolig över att jag skulle göra illa mig. Hon sa " min älskade dotter du är mitt allt och du är min ängel så snälla gör inte illa dig min prinsessa". Det sa hon och de orden har jag i min hjärna och mitt hjärta hela tiden. Jag hänger min väska på en krok. Jag kollar ned på en lapp mamma hade skrivit till mig dagen innan hon gick bort. På lappen står det "A.D.F.D.P.". Jag fattar fortfarande inte vad mamma menar med lappen, det kanske är ett kodat meddelande? Pappa säger bara att det inte är något allvarligt. Vad menar han med det?

Jag sitter dystert vid den slitna skolbänken och läraren kollar över klassen som en hök. Plötsligt rasslar det till i högtalarna och man hör rektorns röst säga " Angel i 9F kom till expeditionen tack". Alla i klassen tittar på mig som om jag har skrikit rakt ut. Då så måste såklart  Felix i min klass öppna upp sin stora trut och säga " nu är väl din pappa död också". Felix är den som alltid måste öppna upp sin mun och säga något väldigt onödigt. Vår svensklärare säger till Felix medans hans syster Felicia slår till honom på huvudet.
Jag går till expeditionen och knackar på det fönster som ingen knackar på. Då säger jag "Hej det var någon som ville att jag skulle komma". Helt plötsligt så kände jag någon knacka på min axel. Det var polisen, "hej är du Angel?" Sa den väldigt långa polismannen han såg ut som långben. Ja det är jag säger jag tillbaka så snällt som jag kan. Då säger han helt plötsligt, att jag ska följa med honom. Jag gör det för mamma har alltid sagt följ inte med någon främling utom polismannen. Den meningen har jag tagit med mig i hela mitt liv. Enu mera efter mamma har gått bort.  Han sa till mig något som jag aldrig ville höra: "Det är så här att vi har arresterat din far för misstänkt ha mördat din mor." Jag vet inte vad jag ska säga så jag bara stirra på polismannen. Jag följde med till polisstationen och där står min pappa som inte ens kunde kolla upp på mig. Jag går tillsammans med polisen som hämtade mig skolan och han tar mig till något rum. rummet jag är i har bara ett bord och en stol på varsin sida. Jag sätter mig på en stol. Stolen är lika obekväm som om jag skulle sitta på golvet.

Polismannens mörka röst når ut till mig och jag känner att nu kommer jag att spricka. Alla mina känslor kommer vilken sekund som helst svämma över som en stor våg. Jag vill verkligen inte att detta ska vara sant, att mina egna pappa kan ha mördat min älskade oskyldiga mor. Nu kom frågan som jag vet kommer fälla min pappa till dömd. Polismannen säger vart var din pappa denna kväll som din mamma blev knivhuggen?. Jag vet att pappa var och jobbade det var iallafall vad han sa till mig. Jag vill verkligen inte säga det till polismannen han kommer ta i från mig den sista pusselbiten för att jag ska hålla mig kvar i denna värld. Sen den sista pusselbiten till att jag nu fattade lappen.  Akta.dig.från.din.pappa. Mamma hade alltså försökt varna mig.

Ja ni kan väl gissa vad som hände sen för att just nu står jag i mitt sovrum på ett fosterhem och kollar mig i spegeln, hur kunde detta hända?

( detta är faktiskt en novell jag skrev på svenskan men ville della den med er)
(Sorry för stav fel)