Sky City - Flykten till Rymden

2

Jag springer, springer fortare en vad jag någonsin gjort förut. Rädslan tar ett ännu större grepp om mig och jag märker inte ens att jag skär upp små sår under mina fötter.
Jag kan höra röster och steg runt omkring men ignorerar dem bara.
Min puls bara ökar ju mer jag springer och jag kan inte bestämma mig för om det är för att jag springer för fort eller all denna rädsla för vad det är som händer.

Medans jag springer så börjar tankarna att snurra runt i mitt huvud. Var är jag? Och hur kom jag hit? Och inte minst, vart är min familj?

Helt slut efter springandet saktar jag ned och insikten av att vara ensam slår mig hårt.
Jag stannar och ser hur folket som jagar mig kommer närmare.
När jag har fått tillbaka lite av luften som lämnat mig så vänder jag mig om för att åter börja att springa. Men det är stopp här och det känns som att jag fryser till is när jag ser ut genom den stora glasrutan som täcker hela kanten där jag är. Men det är inte glaset som får mig att stanna för jag skulle kunna springa åt sidorna och följa glaset för att komma undan. Vad som faktiskt får mig att stanna är vad jag ser på andra sidan glaset.

Det är svart. Ett oändligt svart mörker och om jag inte har blivit galen så ser jag sjärnor där ute.
Jag faller ned på knä och börjar att skaka hysteriskt. Hur kan det här vara? Vart är marken, himlen och solen? När jag tittar närmare så kan jag se månen där ute. Vänta nu lite! Månen!? Om månen är där så borde ju solen vara på andra sidan jorden någon stans. Men vart är den?! Åh vänta. Självklart! Solen är bara bakom jorden just nu, så dum jag är.

Och det är då det slår mig, precis som mina förföljare har kommit så nära att jag kan höra deras djupa andetag efter deras jagande efter mig.
Samtidigt som jag ser ut genom glaset så ger jag ifrån mig ett högt skrik, högre än jag någonsin skrikit förut.
Jag kan se jorden där ut! Den blå planeten jag bara sett på bild i mina föräldrars böcker och på tv inslag där astronauterna ser ut på jorden från sina rymdskepp.

Jag vänder mig om mot mina förbryllade förföljare som blev så tagna av mitt skrik att de backade några steg. Jag pekar ut mot jorden och säger med stammande ord. "Är det där jorden?"

De ser förvirrat på mig och sedan ser jag hur den närmaste nickar.
Jag ställer mig snabbt upp och soldaterna som jag skulle vilja kalla dem rätar på sig och siktar sina vapen mot mig efter min plötsliga rörelse.
Men jag bryr mig inte. Jag vet inte ens vad det är dem har i sina händer. Ser bara ut som en lång pinne för mig med något som ser ut som el som pulserar ut från toppen.

Jag slår armarna runt omkring mig och börjar sedan att prata hysteriskt. "Hur är det möjligt? Hur kan jag vara uppe i rymden? Jag slår ut med armarna när jag pratar. "Jag vill hem jag vill inte vara här på denna gråa kalla plats!" Jag ser anklagande på folket framför mig, som om det är deras fel att jag är i denna situationen. Men deras oförstånde blickar får mig att inse att de inte vet någonting.

Jag suckar och försöker att lugna mig och talar sedan utan att skrika åt dem. "Kan någon berätta för mig vart jag är?"

Efter en liten stund kommer en man fram som ser ut att ha befälet. "Det här är rymdkolloni 8" säger han med en röst som varken är trevlig eller arg.

Jag ser mig omkring. Kolloni 8. Ja om något jag kan tänka mig så ser denna plats ut som något ur en science fiction film där männinskor har börja att leva ute i rymdstationer. Jag fnyser men det låter mer som ett skratt. "Så det betyder att jag verkligen är uppe i rymden?" Frågar jag mannen som verkar ha befälet. "Vart skulle du annars var?" Motfrågan får mig att rysa till lite.

Vad var det där om? Vad menade han med det? Är det bara jag som tycker att det är underligt att vi är här upp och inte där nere på jorden.

Nu när den första förvirringen har försvunnit från männen så börjar de att bli mer allvarliga. "Kan du berätta vad du heter?" Säger mannen med befället.
"Är det inte du som borde säga ditt namn först innan du frågar efter andras?" Slänger jag tillbaka och försöker att låta bli att låta otrevlig.

Mannen rätar lite extra på sig som om han blivit förolämpad av att jag inte svara på hans fråga. Han snörper lite på munnen men tar sedan till orda igen. "Självklart. Mitt namn är Lukas Deloberia, kan du nu berätta vad ditt är?"
"Mino Li... ." börjar jag att svara men blir avbruten av en röst från en ny man så kommer gående emot oss.

Även om Lukas Deloberia inte var den trevligaste att prata med så kunde man i alla fall känna att han var en snäll person. Till skillnad från mannen som nu kommer emot oss med snabba steg och som inte ser ett dugg snäll ut. Han följs åt av en kvinna och en man i liknande kläder som han själv och det ända som skiljer dem åt är färgen. Medans de två på hans sida har en vinröd färg så är mannens kläder mörkblå. Kläderna ser ut som sådant höga befäl har på sig i armén. Något med den mannen skrämmer mig och jag ser hur männen som jagat mig nu står i givakt medans mannen kommer närmare mig.