Sky City - Flykten till Rymden

13

"Vad tycker du?" Undrar Max.

"Jag älskar det!" Jag nästan sjunger ut det av lycka.

"Det känns som att vara hemma igen, bortsett från väggarna som stänger inne oss." Säger jag. 

"Hur har ni lyckats med detta här uppe?" Frågar jag honom när han sätter sig ned brevid mig.

"Jag skulle väl ljuga om jag sa att det var enkelt men här är det i alla fall. Allt är självklart genmodifierat men vi har försökt att göra allt så likt jorden som möjligt."

"Det har ni lyckats bra med! Det här är fantastiskt!" Jag kan känna den genuina glädjen över detta och ler brett åt honom.

Vi sitter där är stund och njuter av friskheten tills Max börjat at tala igen.

"Mino. Jorden, hur var det där nere? Jag har läst allt jag kan om den och försökt så gott det går att få det här stället att likna den så mycket som möjligt.
Men hur är det på riktigt där nere?"

Mino funderar en stund på vad hon ska svara.
"Det är stort! Så stort att det är svårt att föreställa sig. Med tanke på vad många som bodde där och hur mycket plats det ändå fanns kvar. Förutom i Kina, där var de så många att det till och med fanns en lag om hur många barn de kunde skaffa." Jag skrattar lite åt tanken.

"Du vet, även om vi var flera miljarder där nere så fanns det ändå så gott om plats." Fortsätter jag.

"Men ni gjorde så att jorden förstördes på grund av det." Säger han mer som ett konstaterande inte en fråga.

"Hej anklagar du mig just nu?" Jag skrattar lite för att visa att jag skämtar.

"Men ja du har rätt, men det var inte antalet personer som var problemet utan hur mycket var och en av personerna skräpade ned på planeten.
Du vet alla var så lata där nere, allt skulle vara så enkelt men tyvärr så var oftast de enklaste sätten de mest förrödande." Jag suckar tungt.

"Bilar, el och massa sådana saker som gav utsläpp. Allt sådant förstörde jorden." Jag suckar ännu en gång och lägger pannan emot knäna.

"Men gjorde ni inget åt det?" Frågar Max.

"Vi försökte, åtminstone vissa ut av oss. Men det var inte tillräckligt. Om fler hade försökt mer så kanske världen hade varit annorlunda nu men en persom kan inte göra allt och alla måste hjälpa till. Och eftersom vi inte hjälpes åt... ja du ser vad det ledde till." Jag pekar ut mot ett fönster som för att peka mot jorden.

Trött på detta samtal reser jag mig upp och skakar av mig dysterheten som sakta kommit krypandes igen.

"Tack så mycket för att du visade mig denna platsen. Men vad nu då? Vad är det menat att jag ska göra?"

Han reser sig också upp och går först några steg innan han stannar och vänder sig mot mig.

"Litar du på mig?"

Mina läppar drar lite på sig tills de spricker upp i ett leende.
"Har jag något val?"

"Nej" svarar han och ler tillbaka mot mig innan vi börjar att gå ut från platsen där jag äntligen kunde känna mig hemma.