Sky City - Flykten till Rymden

8

Den fastkedjade personen tittar först på mig och sedan upp i taket jag kom ifrån.

"Hej." Säger jag lite tvekande.
"Behöver ni hjälp?" Lite blod rinner från mannens huvud och jag gissar på att det var där slaget träffade.

När alla fortfarande bara stirrar på mig går jag fram till dörren som håller de många männen inlåsta.

Jag vet att jag inte vet om de här männen är bra eller dåliga personer men armbandet ledde mig hit och jag har bestämt mig för att lita på dess instruktioner.

"Öppna låset." Säger jag till PSB:n

Denna gången är det inte en laser stråle utan armbandet lyser upp i en gul färg och sedan hörs ett plingande ljud när dörren låses upp.

Männen där inne ser fortfarande oförstående ut.
Jag suckar högt. "Om ni vill stanna här så varsågoda." Säger jag och visar med handen att de ska gå ut.

Sedan går jag fram till mannen i mitten av rummet.

Denna gången är det laserstrålen igen som skär av kedjorna som håller fast honom.
När inte kedjorna längre är kvar och håller honom ståendes så börjar han att ramla framåt.

En av männen hjälper att stöda honom.
Slaget mot hans huvud måste ha varit värre än vad han får det att se ut som.

Igen av männen ställer mig några frågor om vad jag gör här.
De verkar mest vara ute efter att ta sig ut just nu.

"Hur tar vi oss ut?" Frågar en av männen mig.

Jag funderar en stund. Jag tittar upp, de här männen får aldrig plats där inne så vart jag kom ifrån är uteslutet.

Jag tittar på armandet.
"Nu då?" Frågar jag den men inget händer.

Männen ser på mig med en förvirrad blick när jag pratar med PSB:n.

"Jag vet inte." Svarar jag mannen.
Nu ser alla skeptiskt på mig.
"Vad?" Frågar jag dem.

"Bra räddning där när du inte ens vet hur man tar sig ut." Säger han med en irriterad ton.

"Ursäkta mig då, det här var inte direkt något jag planerat." Svarar jag surt.

"Jag märker det, men vad gör du här?" Frågar mannen igen med sin irriterade ton.

Jag öppnar munnen för att svara men avbryts.

"Mikael, inte nu. Låt oss ta oss här ifrån först." Nu var det den skadade mannen som tala och Mikael som den sura mannen verkar heta struntar i mig och männen försöker istället komma på ett sätt att ta sig ut.

"Jio. Ta hand om flickan." Säger den skadade mannen efter att de verkar ha kommit på ett sätt att ta sig ut.

Den skadade mannen som verkar stadigare på fötterna nu tar täten medans de går ut och jag och Jio går sist i ledet.

Vi tar oss ut rätt så smidigt och de få personer vi stöter på blir nedslagna av de olika männen i sällskapet men som tur är så är det ingen som blir dödad.
Det är en syn jag inte skulle vilja se!

När vi har tagit oss ut så skyndar vi oss tillbaka upp mot de finare områderna där uppe.

Sällskapet stannar framför en stor glas dörr av spegel glas som öppnas när den skadade mannen lägger sin hand på en platta.

Männen börjar att gå mot dörrarna men stannar när de märker att jag talar.

"Öhh.. umm... jag tror jag måste gå nu." Säger jag nervöst och börjar att försiktigt trippa iväg år andra.

Jio tar tag i min arm och jag har inte en chans att ta mig ur hans grepp.

"Ursäkta mig, men du måste komma med oss." Säger han innan han lätt slänger upp mig på sin axel.

"Släpp ner mig!" Skriker jag men männen bara skrattar.
För att inte göra mig till mer åtlöje än vad jag redan gjort så slutar jag att skrika och bara hänger där medans männen går in.

När Jio släpper ned mig är jag rasande och ser argt på honom innan jag vänder mig mot den skadade mannen som skrattar högst av alla.

Jag slår till mannen över kinden men mitt svaga slag kan knappt ha känts på honom.

"Aj, varför slår du mig för?" Frågar han och låtsas att det gjorde ont.

"För att han bad om ursäkt och jag är inte så dum att jag inte fattar att det är du som är ledaren här med tanke på hur lätt dessa män följer dig."

Jag vänder mig bort från honom.

"Jasså det tror du. Men okej du har rätt. Låt mig presentera mig.
Mitt namn är Max och de här männen är mina närmast män."

Jag ser på honom en stund.

"Mitt namn är Mino."

Max höjer på ögonbrynen.

"Vad heter du mer en Mino? Vilken familj tillhör du?"
Frågar han sen.

Jag funderar lite men kommer snabbt ihåg att mammas hologram sagt åt mig att inte berätta mitt efternamn för någon.

"Bara Mino." Svara jag och Max ser undrande på mig men bestämmer sig för att låta det vara.

"Okej då Mino, jag har lite frågor till dig. Kan du följa med oss in?" Frågar han i en mycket mera artigt ton.

"Som om jag har något val." Säger jag tyst för mig själv men Max verkar ha hört mig.

"Precis du har inget val." Säger han med ett lurigt leende på läpparna som får honom att se ut som om han leker med mig samtidigt som det får honom att se charmig ut.