Sky City - Flykten till Rymden

9

"Damerna först". Säger Max och gestikulerar att jag ska gå in genom de enorma glasdörrarna framför mig.

Jag går.
Men vad som händer här näst kommer att göra ont.
Precis som han sa så går jag mot glas dörrarna som ser ut som de stora dörrarna i affärer. Ni vet de som öppnas åt sidan bara man går rakt fram emot dem.

Men som sagt jag gick först som han sa och eftersom jag trodde att de skulle öppna sig automatiskt så gick jag i en ganska rask takt.

Smällen när min näsa hamnar först in i dörrarna får mig nästan att tro att den är bruten.
Jag känner hur de ofrivilliga tårarna väller upp och tar några steg bakåt samtidigt som jag lyfter händerna till näsan.

Max klarar självklart inte att hålla sig för skratt, där emot så är de andra männen tysta. De ser i stället på mig med en förundrad min.

"Helvete!" Säger jag och ser surt på Max.

"Sluta skratta! Det gjorde jävligt ont." Min röst är lite gnällig och han ser på mig och slutar att skratta.

"Vad försökte du göra?" Frågar han mig.

"Du sa ju åt mig att gå!" Vrålar jag åt honom.

"Ja men hade det inte varit bra att öppna dörren först?"

Jag tittar på dörren och vänder mig sedan tillbaka mot honom.

"Hur gör man det då? Jag trodde att de öppnades automatisk."

Han ser på mig och lägger huvudet lite på sne.

"Automatiskt? Varför trodde du det. Det vore ju båda dumdristigt och farligt. Vid en nödsituation skulle det ju kunna ge förrödande effekt."

"Varför?" Frågar jag och han ser åter igen på mig med en förundramde blick.

"Vart har du varit de senaste århundradena? Hur kan du inte veta?"

"Det är faktiskt en utmärkt fråga men strunta nu i det. Vad är det som är så farligt?" Frågar jag.

Han sukar innan han börjar att förklara.
"Du vet väl om meteorid katastrofen som hände för 150 år sedan?" Han ser på mig som om han förväntar att jag ska veta vad han pratar om. Men jag skakar bara på huvudet.

"Du vet inte?" Han ser ut som om han undrar vart jag har kommit ifrån.

"Nej jag vet inte, kan du inte bara berätta för mig?"

Fortfarande väldigt skeptisk över min okunnighet så börjar han förklara.

"För 150 år sedan så kom en meteorid storm och ödelagde stora delar av Sky City. Hundratals dog och fler än så skadades.
Några av meteoroiderna träffade Sky City på ställen där många människor hade sina hem och ödelagde dem.
Räcker det som förklaring?
De där dörrarna är det ända som står emellan oss och det svarta där ute och om du inte har tänkt att ta en iskall promenad i rymden så är detta ditt ända skydd om det skulle hända igen."

Mot slutet började han att låta sur och otrevlig men jag har ingen aning och varför.

"Okej jag förstår." Säger jag bara och han tar och lägger handen på en platta vid sidan av dörrarna.
De öppnas och vi går in.

Innanför så möts vi av en stor  bänk där det sitter flera personer och hjälper folk.

Ser lite ut som en hotell lobby i ett dyrt och fint hotell.
Max gör tecken åt mig och männen att stanna medans han går från till disken och pratar med en av arbetarna.

Medans han gör det så får jag en bättre överblick över hans kläder.
Tillskillnad från människorna runt om kring så ser han ut som om han är någon form av soldat.
Jag tittar bak på de andra männen och ser att de är klädda lika som Max.

Medans vi står där och väntar så lyses en skärm upp på väggen brevid där vi står. Bilderna som visas får mig att stelna till.

Hela min kropp känns alldelles förlamad och det ända jag är förmögen att göra är att fortsätta titta.

På skärmen visas bilder av jorden.
Men det är inte något jag känner igen.
Allt är igen vuxet.
Bild efter bild blädrar förbi.
Några visar övergivna gator där bilarna är täckta av växter och träd växer över allt där det vanligtvis inte borde finnas några.

En bild på en bro visas och den är full med rost och ännu mera växter.

Bild efter bild far förbi mina ögon och det mesta jag klarar att utge av dem är all växtlighet som spridit sig som ogräs över det som en gång varit mitt hem.

Men då betyder det alltså att allt är sant.
Det har faktiskt gått flera hundra år och jag kommer aldrig att kunna se mina föräldrar igen.

Även om jag visste allt detta så hade jag ändå någonstans innerst inne hoppats att allt bara var en mardröm eller ett väldigt sjukt skämt.

Men jag är inte dum.
All den förödelse och växtlighet händer inte bara på några dagar.
Det måste verkligen ha gått flera hundra år sedan jag ens föddes!
Hur är det ens möjligt!

Jag känner mig lite snurrig och tar ett stapplande steg bakåt och känner hur någon stöder upp mig.

"Är du okej?" Frågar en av männen. Han ser oroligt på mig när jag skakar på huvudet.

"Nej jag är inte okej. Jag vet inte vart jag är, varför jag är här eller hur jag kom hit. Det ända jag vet är att jag verkar vara in rymden." Min röst svajar lite när jag inte klarar att hålla bort gråten som har börja att samlas i mitt bröst.

Jag känner hur världen börjar att snurra och smärtan i bröstet blir bara värre.

Det känns som och att det inte finns tillräcklig med luft och för varje andetag jag försöker ta så gör det ondare i bröstet.

"Få henne att lugna sig!" Ropar en röst och jag ser hur Max sätter sig brevid mig på marken jag måste ha fallit ner på.

"Mino lugna dig och ta djupa andetag." Säger han men jag vet inte hur det ska gå.

Smärtan i bröstet är olidligt och jag försöker att få in luft i lungorna men det känns som om någon drar ett sandpapper i mitt bröst för varje andetag.

Någon ny person kommer fram och hukar sin ned brevid oss.
"Hon hyperventilerar." Säger Max till personen jag inte kan se.

Sedan känner jag hur någon trycker in något i min arm och några sekunder senare så är allt svart.