Familjen

Presentation

Okej, innan jag börjar måste jag bara be om ursäkt för den dåliga familjebilden. Pappa plockade bara en suddig bild på lutande tornet i Pisa från internet och klippte in oss lite fult, så därför ser den ut som den gör.

Nu kan jag väl börja med personerna på bilden istället för kvaliteten på den. Vi är inte direkt intressanta – jo, Prince och Uni – men inte vi andra. Äsch, vad spelar det för roll? Jag måste ändå presentera oss.

Min mamma heter Nam Pham Lindbäck och är fyrtioett år gammal och jättekort. Och notera att Nam Pham inte uttalas som det står, det uttalas Nam Fung. Det är det värsta hon vet när folk kallar henne Nam Pam, eller bara Nam. Så lägg Nam Fung på minnet.

Mamma jobbar som yogalärare på Yogainstitutet i Stockholm. Det går bra, trots att hon saknar en hand. Den föddes hon utan.

Mamma är intresserad av en massa konstiga saker. Olika ovanliga religioner, växter, googla på dyra resor, att windsurfa och att tävla i allt som går att tävla i. Matlagning är mamma sämst på – i alla fall enligt mig, Uni och antagligen pappa också. Mammas kinesiska kryddor som hon envisas att ha i allt är jätteäckliga.

Mamma tror att yogan ger barn bättre betyg och har precis slutat med att tvinga oss till att göra morgonyoga innan skolan och rensa ut sinnet varje kväll. Ja, du hör ju hur knäppt det låter. Trots allt detta är hon nogrann med allt. Mamma blundar alltid på foton. Det var lite om henne.

Min pappa heter Nicke Lindbäck och är fyrtio år gammal och jättekort. Jag tror att han är den fjantigaste människan i världen. Han tror dessutom att han är bra på allt, trots att han inte är det.

Pappa jobbar som kameraman på alla möjliga matprogram. Det tycker många är coolt, men pappa är inte alls cool.

De saker som han verkligen är bra på är att laga och fota mat, att dra långsökta ord- och bokstavsvitsar, lyssna på dålig musik och att resa. Han var varit typ överallt med sitt matfilmningsteam. Därför är han mycket bättre på matlagning än mamma. Han sköter som tur är oftast det.

Pappa skrattar som sagt supermycket. Han försöker alltid vara rolig, men han är bara rolig när han inte vet om det. Han är flintis, men har världens största ögonbryn. Det var min pappa, det.

Okej, förbered dig på en färgbomb.

Min storasyster har bytt namn från Emma till Unicorn och är jättekort. Alla i familjen kallar henne bara Uni, eftersom mamma av någon anledning blir sur när någon kallar henne Unicorn. Uni är i alla fall sexton år gammal, fast hon går i tvåan på gymnasiet. Hon flyttade upp eftersom hon är så smart.

Uni går på något gymnasium inne i centrum, men jag vet inte vad det heter. Hon är i alla fall superfeminist och går politiklinjen. I sjuan och åttan var hon en kille, men inte nu längre. Men hon tycker fortfarande att det är viktigt med jämställdhet och tycker att det inte är någon skillnad mellan könen, så därför kallar hon alla för "hen".

Unis intressen är väldigt speciella. Hon älskar verkligen piercings, och hon har tio stycken allt som allt. Hon har praoat på en piercingstudio, och hon vill jobba som piercare eller trummis om hon inte lyckas som superfeministpolitiker i framtiden. Hon spelar trummor i ett metalband, och hon älskar djur samt enhörningar. Hon är därför halvvegan. Hon dricker bara ekomjölk, inget annat.

Uni är väldigt impulsiv och får ibland hemska ilskeattacker, men annars är hon fruktansvärt flitig. Eller lat, hur man nu ska säga. Hon pluggar allt så fort som möjligt, sedan sitter hon och tittar på The Walking Dead om och om igen när hon har ledigt.

Hon har dessutom neonblåa dreadlocks. Glömde säga det.

Okej, nu kommer jag. Jag heter Mulan Lindbäck och är superlång jämfört med alla andra i familjen. Jag är längre än både mamma och pappa fast jag bara är tretton. Jag hatar mitt namn. Hur tänkte mina föräldrar när de döpte mig efter en Disneyprinsessa? Därför tänker jag alltid på mig själv som "Mullis".

Jag är tretton år gammal som sagt, och jag har också gått upp en klass till sjuan. Det har dock inte med min superhjärna att göra, för den existerar inte. Jag började helt enkelt bara ett år innan alla andra.

Jag går i skolan väldigt nära vår lägenhet, så jag går varje dag till skolan. Mitt favoritämne är engelska och jag älskar att prata och skriva det. Det är det enda ämnet jag har högsta betyg i.

Jag är intresserad av att lyssna på musik, att resa runt och att instagramma för Prince. Det är verkligen superkul, det går till och med bra. Jag får låna pappas matfotarsystemkamera.

Om jag skulle beskriva mig själv så skulle jag säga att jag är blyg, lättimponerad och asocial. Jag föredrar Prince istället för människor.

Äntligen kommer vi till Prince, familjens fluffboll.

Prince är snart ett halvår gammal och är en pomeranianvalp. Hon är en av de där fluffiga små hundarna som ofta sitter i tekoppar. Hon heter Prince för att hon beter sig som en, helt enkelt. Dessutom var Prince bättre än Princess eftersom mamma alltid säger fel när hon ska uttala Princess.

Prince bor i princip överallt i huset, trots att hon har en egen minisoffa. Istället föredrar hon att sova på min mage (eller i mitt ansikte, vilket kan vara ganska problematiskt). Tur att hon är så liten.

Princes intressen är att äta grillchips, lägga sig på min dators tangentbord när jag redigerar bilder, att bli kliad på magen och att bli fotad. Prince har en egen instagramsida med nästan tjugo tusen följare, och den sköter jag. Jag redigerar bilderna i datorn med filter och ljussättning och allt, sedan lägger jag upp dem. Prince verkligen älskar folk, därför tror jag att Instagram är bästa lösningen för henne.

Prince är alltid glad (förutom när pappa eller Uni ätit upp grillchipsen), supersocial och självklart väldigt söt och fluffig. Mamma köpte Prince för att hon ville lära mig att ta ansvar, och det har lyckats bra tycker hon. Det märks nog att jag älskar Prince.

Då vet du lite om min familj. Vi är inte intressanta över huvud taget, men om du ändå vill läsa vidare ska jag inte hindra dig. Jag har detta som ett skolprojekt, att skriva om min familj. Så här är den - boken om familjen Lindbäck.