Familjen

Talet

"Skynda er, tjejer!" ropar pappa nedifrån hallen. Uni flätar lite snabbare runt mitt huvud.

"Säg inte tjejer!", skriker Uni tillbaka, "vi är inte tjejer! Vi är personer!"

Uni låter koncentrerad. Hon är bra på att fläta, men det var längesedan hon flätade en krona senast. Jag sitter och tittar på vad hon gör i badrumsspegeln. Hennes fingrar går som propellrar. Hon sticker snabbt i några hårnålar och sprejar mig med en kaskad av jordgubbsdoftande veganhårsprej och sedan springer vi ner i hallen. Unis stora tyllkjol gubbar om henne när hon springer. Hon är ganska fin ikväll.

Mamma och pappa står redo nere i hallen. Mamma har på sig sin smaragdgröna sammetsbyxdress och pappa har sin svarta kavaj och en indigo slips. Jag sätter fötterna i mina marinblå ballerinaskor och så springer vi ut genom dörren för att inte bli sena.

Jag tänker på hur bilden såg ut för någon månad sedan, helt nedklottrad. Mamma fick inga pengar för insändaren, men det gjorde inget, det kostade knappt något i alla fall.

Mamma sätter sig vid ratten och kör iväg.

Uni babblar på massor om hur nervös hon är inför sitt uppträdande med metalbandet. Jag tittar på henne. Hon har faktiskt låtit bli att spreja sin rosa spetsöverdel på klänningen så som hon sa att hon skulle göra. Istället har hon på sig en svart slips med silvriga döskallar på, plus en choker med en silvrig pärla. I sina flätade dreadlocks hade hon också placerat sin tiara. Hon har struntat i att sminka sig mer än med eyeliner och knallrosa läppstift, hon som alltid brukar köra på med massor av svart runt ögonen. Hon har dessutom satt i fyra rosa pärlor i kinderna istället för de vanliga svarta. Hon biter nervöst i sina läppringar. Hennes tungpiercing klapprar mot tänderna när hon babblar på om allt och ingenting.

Prince skäller glatt i transportburen mellan oss. Hon är så söt med sin nya rosett i pälsen. Jag kunde inte låta henne stanna hemma ikväll på ett så stort evenemang.

Det är inte så långt till festsalen. Uni hinner ändå babbla sig helt fördärvad. Uni är en sån människa som blir nervösare ju mer hon pratar och kan inte sluta babbla. Nu är hon helt stissig.

Festsalen är en stor, svart kubliknande byggnad med flera våningar och stora glasfönster. Det brukar gå kulturella teatrar här och Uni var på metalkonsert här precis när vi flyttade in.

Utanför festsalen står det massor av dyra bilar parkerade. Jag ser att mamma blir nervös när hon ser dem - hon vill alltid vara bäst, störst och vackrast.

Mamma fickparkerar mellan en Ferrari och en cab-Porsche. Jag öppnar Princes transportbur och lyfter ut henne. Hon slickar mig glatt på handen.

Vi springer in i salen - Uni är förvånansvärt snabb med sina platåskor - och kommer in i ett stort mingelparty.

Jag tittar på pappa. Han ser fruktansvärt nervös ut - han ska nämligen hålla ett tal inför alla som en överraskning för Uni. Jag vet dock inte vad för sorts tal han ska hålla - han kommer säkert sjunga en låt så falskt som det bara går och dansa fågeldansen eller något liknande. Han har i alla fall planerat det som en överraskning till Uni som grattis för att hon fick feministbloggpriset.

När vi kommer in i salen är det första vi får göra är att ta på oss namnlappar. Uni tar glatt på sig sin och kommenterar att "äntligen har någon fattat att jag heter Unicorn, inte Emma!" Till och med Prince får sin egen lilla namnlapp som jag fäster vid hennes halsband. Så gulligt!

De flesta gästerna är väl kulturpersoner och politiker och sånt, men vissa är nästan lika unika som Uni. Alla bär likadana namnlappar som vi. Vi går ett varv runt salen. Vi går bland annat förbi en kille som har punktuppkam fast platt på ovansidan, sprejad som en orm i grönt, gult och blått. Han har tatuerat in ett extra öga i pannan. Enligt namnlappen heter han Krille. Han ser ut att vara ungefär lika gammal som Uni. Uni gör en fistbump med honom.