Dräparna

'' Jag gillar inte den där lukten.'' sa jag till Liam.
Han tittade på mig och skakade på huvudet.
'' Det är förmodligen bara ett gammalt avlopp eller något sådant.'' svarade han lugnande.
Vi gick vidare genom den långa korridoren och stannade inte för en vi kom fram till en gammal dörr. Här var stanken ännu värre och jag började få kväljningar. Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig men insåg mitt misstag när mina lungor fylldes av den äckliga lukten. Liam verkade oberörd men jag hade känt honom tillräckligt länge för att veta att han bara spelade. Inom sig trodde han nog inte på sin förklaring om trasiga avlopp, precis som jag inte gjorde det. Liam drog upp en kniv ur sin ryggsäck och jag tog det som ett tecken på att jag skulle göra likadant. Jag drog upp min favoritkniv ur min ena stövel och höll den i ett löst grepp i min hand. Han höll ett finger mot sina läppar och tryckte sedan långsamt ner dörrhandtaget. Dörren började glida upp, och om jag hade tyckt att stanken hade varit illa innan så var det ingenting mot nu. Innanför dörren låg en massa kroppar stapplade på varandra i en hög. Jag tog ett steg närmare och granskade dem. Alla var döda.
Liam kom upp bakom mig och lade hand på min axel. Jag trodde att det var för att trösta mig men sedan kände jag att han tryckte ner mig på marken. Jag gjorde som han ville och duckade. I samma ögonblick såg jag en skugga flyga över mig och jag hörde ett brak när den landade. Jag vände mig mot ljudet och såg en kvinna sitta på huk och stirra på mig. När jag tittade bak såg jag att Liam låg på golvet och stönade. Jag vände mig mot kvinnan igen och märkte att hon hade rest sig upp och då gjorde jag detsamma. Vi granskade varandra och försökte bedöma motståndarens kraft och styrka. Plötsligt fräste hon till och kastade sig över mig. Jag ramlade baklänges och slog i golvet med henne ovanpå mig. Hennes händer höll fast mig och tryckte ner mina armar. Jag kunde inte röra mig när hon sänkte sitt ansikte mot min hals men när hon bara hade några millimeter kvar så knäade jag henne i magen. Hon flög av mig och landade bredvid Liam. Ett skrik undslapp hennes läppar och jag passade på att hoppa upp på benen och gå fram till henne. Jag svängde kniven fram och tillbaka i handen och hon följde den med blicken. Jag tog upp en annan kniv ur bältet jag hade runt höfterna och vred och vände på den. Hon hoppade upp på ben hon också och i nästa sekund stod hon framför mig. Hennes hand flög ut och träffade mig i magen och jag tog några steg bakåt för att återfå balansen. Hennes hand flög ut igen men den här gången var jag beredd och hoppade undan. Jag sprang runt till andra sidan av högen med kroppar men plötsligt stod hon framför mig igen. Jag sköt ut med handen fort och träffade med en kniv i hennes mage. Hon tittade chockat ner på kniven och kved till. Hon tittade upp igen och hennes blick mötte min strax innan hon slog till mig så jag flög in i väggen. Hon gick sakta fram till mig när jag reste mig upp och sedan tryckte hon mig mot väggen. Hon tittade hungrigt på min hals och drog ut kniven ur sin mage. Hon slängde den tvärs över rummet och sänkte sedan återigen huvudet mot min hals med ett väsande ljud. Jag sträckte mig efter silverpålen som jag hade i bältet och slöt fingrarna runt den. När hon lutade sig tillräckligt nära mig så stötte jag med pålen upp mot hennes hjärta. Av sättet som hon stelnade till på så gissade jag att jag hade träffat rätt. Hon backade bort från mig och började brinna. Det sista jag såg av henne var hennes plågade ansikte omslutet av lågor. Sekunden efter var hon borta.
Jag plockade upp pålen och sprang fram till Liam. Han satte sig långsamt upp och tittade på mig. Han såg förvirrad ut.
'' Vart tog vampyren vägen?'' frågade han trött.
Jag log och kramade om honom.
'' Jag tog hand om henne.'' besvarade jag hans fråga.
Han kramade tillbaka men började sedan resa på sig. När han stod upp så gick han fram och tog kniven som vampyrkvinnan hade kastat iväg, och den andra som jag hade tappat när hon kastade in mig i väggen. Han gav mig dem och jag stoppade en i bältet och en i stöveln. Vi betraktade högen med människokroppar en stund men sedan bröt jag tystnade.
'' Inget trasigt avlopp, va?'' sa jag sorgset.
Han tittade på mig och böjde sedan på huvudet så att han betraktade sina skor istället.
'' Jag vet att jag inte borde bli förvånad över vampyrers beteende men den här gången har dem gått för långt.'' sa han och tittade upp igen.
Jag nickade och började backa ut genom dörren. Han följde efter och stängde dörren efter sig. Vi började tillsammans gå tillbaka längs korridoren, båda insjunkna i tankar om incidenten i lägenheten.

3 dagar senare

''Inkallad på special uppdrag? Var det det enda han sa till dig?'' frågade jag Liam.
Han nickade men skakade sedan på huvudet.
'' Nej, han sa också att vi var handplockade att delta i det, precis som några andra av deras bästa Dräpare.''
'' De bästa?'' sa jag.
''Det måste vara ett speciellt uppdrag.''
Han började att le och reste sig upp från bordet i matsalen. Vi var på basen för alla Dräpare och hade precis gått ner för att äta lunch när Liam hade blivit inkallad för ett möte med Läparen. Läparen är vår ledare och det är inte så ofta som vi Dräpare kallas in till honom.
'' Det hörs väl på namnet att det är speciellt? Och du, du borde nog ställa dig upp. Läparens son är på väg hit och han verkar rätt inställd på att få prata med dig.'' sa han och log lite.
Jag vände på huvudet och mycket riktigt var Erik på väg mot mig.
'' Åh nej. Snälla, låt mig gå! Jag lovar att göra vad du vill bara jag får gå!'' utropade jag och hoppade upp från stolen. Jag skulle precis börja gå åt andra hållet när jag kände en hand som grep tag i min arm.
'' Liam, släpp mig!'' fräste jag.
Han skakade på huvudet och släppte mig inte för en Erik var framme hos oss.
'' Hej, Annabelle! Det var ett tag sen sist. Har du varit iväg på ett uppdrag eller?'' frågade han och såg helt överlycklig ut.
''Eh, ja. Det kan man väl säga att jag har varit.'' svarade jag.
Han log och stod och bara tittade på mig en stund.
'' Var det något annat du ville, Erik?'' frågade jag lite irriterat.
Han tittade upp igen och såg lite förvirrad ut.
'' Eh, ja det vill jag!'' sa han och blev sedan varse om att Liam stod bredvid mig.
Han sträckte på sig som en tupp som försvarar sina hönor.
'' Åh. Hej Liam. Jag såg dig inte.''
Liam såg inte ut att ha tagit illa upp. Han visste att Erik inte gillade honom eftersom att han var tillsammans med mig så mycket.
'' Hej på dig med Erik.'' sa han samtidigt som han gav honom ett falskt leende.
'' Du sa att du ville något...'' sa jag för att få Erik att fortsätta.
Hans blick landade på mig igen och han såg genast gladare ut.
'' Ja, pappa vill träffa dig. Han vill träffa er båda.''