Dräparna

Planeten

" Wow." hörde jag Adam säga.
Jag höll verkligen med honom. Wow. Himlen här var inte blå utan den var lila. Överallt på den fanns planeter i olika färger och storlekar. Det var verkligen vackert. Men det var inte enbart himlen vi hade sagt wow åt. Vi stod allihop uppe på en stor kulle så vi kunde se alltihop nedanför oss. Gröna skogar bredde ur sig överallt med stora berg i bakgrunden. Man kunde se vatten glimta lite mellan vissa träd och ängar fanns det överallt.
Gräset var grönt med en massa blommor så jag antog att det var sommar här.
" Ser ni?" frågade Erik plötsligt.
Jag tittade mig runt omkring. Vad menade han?
" Ser vad?" frågade David.
" Röken. Är det inte hus där borta?" sa han och pekade mot en äng långt borta.
Jag tittade dit och kunde se något mörkt skymta där.
" En by?" frågade jag ivrigt och jag såg att dem andra tittade på mig.
" Tror du verkligen det?" sa Liam osäkert.
" Kanske. Vi får väl ta reda på det." svarade jag honom.
Han såg undrande på mig.
" Hur då?"
Jag bara tittade på honom.
" Gå dit." svarade jag.
" Jaha!" sa han med ett snett leende.
Vi började alla gå nerför kullen och mot skogen. Väl inne i skogen gick vi mot hållet där vi hade sett röken komma ifrån. Det skulle förmodligen bara ta ett dygn att gå dit.
Under tiden som vi gick så pratade vi med varandra om allt möjligt.
" Tror ni inte att vi borde försöka hitta en plats att sova på?" sa Thalia när det började bli mörkt.
" Jo, kanske någon grotta eller något." instämde Luna.
Jag tänkte en liten stund innan jag berättade för dem andra om en plan jag hade kommit på.
" Om vi delar upp oss två och två så går det fortare att hitta en sovplats. När ett par sedan hittar ett ställe så anropar man dem andra på radion." sa jag och pekade på radion som satt på min handled.
" Det låter bra." sa Jack.
" Jag och Luna går åt norr." sa Liam.
Jag såg på honom snabbt och log. Var Liam lite svag för Luna? Först stannade han kvar i matsalen och pratade med henne och nu det här. Fast jag kanske bara inbillade mig. Men ändå, det var första gången sen jag lärde känna Liam som han lät mig gå till mitt rum ensam.
" Okej, då går jag och Adam åt öster." sa Thalia några sekunder senare.
Jack och Erik tittade på varandra.
" Vi går åt söder." suckade Jack och de började gå iväg.
Efter bara en liten stund var det bara jag och David kvar. Han log lite mot mig.
" Jag antar att vi går åt väster då." sa han sedan.
Jag nickade samtidigt som jag började gå åt väster. Han följde efter mig och strax gick vi bredvid varandra. Vi började prata igen om lite allt möjligt.
" Så du har alltså aldrig dödat en vampyr med vitlök?!" sa han samtidigt som han försökte se allvarlig ut.
Jag skrattade åt honom eftersom att vi båda visste att vampyrer inte var rädda för vitlök.
" Nej, men jag ska lugnt prova någon gång!" skrattade jag.
Han tittade på mig och log sitt sneda leende igen.
" Så, var är dina föräldrar?" frågade han plötsligt.
" Är dem ute på uppdrag?" lade han sedan till med mjuk röst.
Jag såg snabbt ner i marken. Han hade verkligen valt en bra fråga, tänkte jag sarkastiskt.
" Eh, mina föräldrar dog ute på uppdrag när jag var ett år. Jag har mer eller mindre levt ensam sedan dess hos Dräparna." sa jag med stark röst.
När jag pratade om mina föräldrar så ville jag inte att andra skulle se mina känslor.
Han tittade på mig med sorgsen blick.
" Jag beklagar verkligen Annabelle." sa han och strök mig över armen.
Jag ryckte på axlarna.
" Det var så länge sedan. Jag kommer knappt ihåg dem!" sa jag för att verka sorgfri.
Helt plötsligt hörde vi Jacks röst i radion.
" Vad är fel Jack?" frågade jag honom snabbt.
Först var det tyst i några sekunder men sedan svarade han.
" Vi har hittat en grotta, och den var inte tom."
" Vad var det i grottan?" frågade jag irriterat.
" En kille."
Först kunde jag inte säga någonting men sedan svarade David.
" Okej, Jack. Vi kommer nu! Var ligger grottan?" frågade han.
" Söderut, ni kommer sedan fram till en flod. Följ den åt väster." svarade han.
David tittade på mig.
" Kom nu." sa han och vi började gå mot grottan och den mystiska killen.
Vi gick tysta i våra egna tankar tills vi kom fram till floden. Då började vi gå åt väster och efter tio minuter kunde vi se grottan.
Vi var bara några meter ifrån den när vi hörde ett skrik.