Dräparna

Ankomsten

Okej, innan jag börjar skriva det här kapitlet så vill jag bara säga TACK SÅ MYCKET FÖR 50 LÄSARE!!!!!!! Jag kan inte fatta att 50 personer faktiskt har läst det jag har skrivit! Det är en helt fantastisk känsla! Tack så hemskt mycket och jag hoppas att ni fortsätter läsa min berättelse för den är långt ifrån slut!

----------------------------------------------

Just när jag hade tagit på mig min skinnjacka dagen efter så knackade det på dörren. När jag öppnade så var det Erik som stod där. Lite lustigt, kunde jag inte låta bli att tänka. Innan hade jag bett om att Läparens son Erik inte skulle följa med på uppdraget, och nu så var det en annan Erik som skulle följa med.

'' De har packat all vår utrustning nu och den står nere i tränings salarna nu.'' sa han och log lite nervöst.

Det var skönt att veta att det inte bara var jag som var nervös.

'' Ja, jag kommer strax. Ska bara spänna på mig alla vapnen.'' sa jag.

Han log och när han började gå mot trapporna så stängde jag dörren. Jag tog på mig vapenbältet och stoppade en kniv i varje stövel. När jag var klar med det så satte jag upp mitt hår i en hästsvans och gick fram till dörren. Jag vände mig om och tittade mig runt omkring. Det här var sista gången på obestämd tid som jag såg mitt rum. Jag gick ut genom dörren och stängde den. Sedan började jag den korta vägen ner till matsalen.

Fem minuter senare.

Jag slängde i mig maten så fort jag kunde och det såg jag att även de andra gjorde. Vi skulle vara i tränings salen om en halv timme men vi ville vara tidigt ute så vi hann träna en liten stund innan vi åkte.

Efter bara några minuter var alla klara och vi sprang till tränings salen. Vi bestämde oss för att köra en övning som gick ut på att man delade upp sig två och två. Sedan skulle en av de två ställa sig mitt i rummet och blunda. Den andra skulle då försöka smyga sig på hen bakifrån och attackera hen. Sedan började man slåss. Men om personen som blundade hörde den andra så får dem börja slåss direkt dem hör den. Då är det dem som får överrasknings momentet på sin sida.

Vi delade upp oss två och två och spred ut oss över salen. Jag hamnade med David och vi bestämde att han skulle börja smyga. Vi ställde upp oss och jag började blunda samtidigt som jag lyssnade så bra som jag kunde.

Jag hörde ingenting.

Han måste verkligen vara bra på att smyga. Efter bara några sekunder hörde jag ett litet ljud precis bakom mig så jag snurrade runt i riktning mot ljudet. David hade kommit så nära så när jag snurrade så åkte jag in i honom och vi trillade ihop i en hög på golvet. Jag låg ovanpå honom och det kändes lite pinsamt. Vi tittade snabbt in i varandras ögon och jag hann se att han blev förvånad innan han snurrade runt oss så att han låg över mig. Jag försökte komma loss men han höll fast mig med starka armar. Jag chansade lite och drog upp mitt ben så att jag knäade honom i magen. Han drog chockat efter andan men släppte inte taget. Jag gjorde det igen och den här gången släppte han lite på greppet. Det räckte för mig och jag slet mig loss och reste mig hastigt. Han låg kvar på golvet men kom snabbt på fötter även han. Vi cirkulerade lite runt varandra men sedan gjorde jag ett utfall mot hans mage som borde vara lite öm nu. Han parerade mitt slag med sin arm och drog mig intill sig i någon sorts bakvänd kram. Han höll fast mig med sina armar en stund innan jag stampade honom på foten så hårt jag kunde. När han släppte mig så flämtade jag efter luft för hans grepp hade varit hårt.

Jag vände mig snabbt om och såg att han redan börjat svinga ett slag mot mitt huvud, men jag duckade så att han missade. Vi fortsatte så ett tag, som en slags dans där vi turades om att slå och parera.

Efter ett tag hörde vi Liam som skrek att vi var tvungna att sluta nu för det var dags att åka. Vi ryckte båda till och tittade på varandra. Dags att åka. Redan.

Han log lite snabbt och tittade på mig.

'' Tack för en god fight.'' sa han och verkade inte ens sur över att inte ha kunnat besegra en tjej.

Det imponerade faktiskt lite på mig eftersom att nästan alla killar jag kände skulle ha blivit irriterade och sura över det.

'' Tack själv.'' sa jag tillbaka och log mot honom.

Vi började gå mot packningen nu och jag gick fram till ryggsäcken som jag hade lagt där tidigt imorse. I ryggsäcken hade jag mina privata saker som kläder (Dräpar uniform så klart) , sprayschampo (en sorts spray som gjorde håret lika rent som efter en dusch) , en extra kniv, en liten sovsäck, ficklampa, batterier, skinnhandskar, tändstickor, lite torkat kött och några andra saker.

Jag tittade snabbt igenom den för att försäkra mig om att allt var där. När jag hade gjort det så gick jag och ställde mig bredvid Liam som i sin tur stod bredvid Adam. Professor Elias stod framför oss, som vanligt iklädd sin vita labb rock.

'' Okej allihop.'' sa han och harklade sig.

'' Nu är det dags. Ni har förmodligen väntat på det här ögonblicket hela de här två veckorna nu, och längtar just nu förmodligen tills jag håller tyst och ger er portalarmbanden. Men det får ni vänta på i ytterligare några minuter. Det är faktiskt så att självaste Läparen vill träffa er innan ni ger er av.'' sa han samtidigt som Läparen gick in i salen. Efter kom Erik och så fort han såg mig så sken han upp.

Jippi, var allt jag kunde tänka när jag såg det. Jag skulle tydligen få ett personligt avsked från honom. Inte direkt det jag hade drömt om imorse...

'' Om det bor någon på planeterna så vill jag ha uppgifter om det direkt ni kommer tillbaka, förstått?'' kommer det bryskt från Läparen.

Vi säger alla ja med myndiga stämmor och tittar på väggen bakom honom.

'' Jag vill helst att alla kommer hem vid liv, vi har inte råd att förlora några Dräpare just nu. Gör allt som krävs för att försvara er och om ni hittar något intressant så tar ni prover på det.''

Det var hans sista ord innan han vände sig om och gick igen.

Erik stannade kvar i rummet och gick fram till mig.

'' Hej Annabelle.'' sa han som vanligt.

'' Hej Erik.'' svarade jag med ett litet leende.

Han tittade på mig en liten stund innan han började prata igen.

'' Du måste lova att inte glömma bort mig under uppdraget.'' sa han och såg ut som en vilsen hundvalp.

Jag log sockersött mot honom innan jag svarade.

'' Jag skulle aldrig kunna glömma dig Erik.'' sa jag med en lika söt röst.

Han såg genast lugnare ut och gav mig ett leende. Sedan kramade han mig och sa ett tyst hej då.

När han hade gått så märkte jag att dem andra tittade på mig.

'' Vad'' frågade jag.

'' Inget...'' mumlade alla och tittade bort.

Under tiden började Professor Elias dela ut armbanden och små radioapparater som såg ut som små digitalarmbandsur. För att vi skulle kunna hålla kontakten under uppdraget sa han. Jag tror att han egentligen menade om vi skulle tappa bort varandra eller någon skulle bli skadad.

Efter det gick allting fort. Alla tog på sig sina väskor och skapade portaler till planet ett.

När min röda portal öppnades så vände jag mig om och tittade på de andra. Vi nickade mot varandra och sedan tog alla ett steg in i sina portaler. Det röda skenet slukade mig och jag kunde känna hur jag drogs fram genom ljuset. Det kändes som att jag svävade tills jag fick fast mark under fötterna. Jag hörde de andra komma runt omkring mig, och då tittade jag upp för första gången.

Vi hade kommit fram till ettan.